Vad undersöker du i ditt avhandlingsarbete?
– Det handlar om image, eller som jag kallar det persona. Hur artisten skapar en bild av sig själv som publiken kan identifiera sig med. Det kan vara bilden av att artisten är sig själv, som Bruce Springsteen. Eller att artisten skapar en scenpersonlighet, som Kiss. Men artisten har inte alltid kontroll över sin persona.

Vem har kontrollen i så fall?
– Publiken har sin föreställning och recensenterna ger sin bild. Personan är det sammanlagda: summan av de roller artisten har i sina låtar, vad publiken ser, vad recensenterna skriver och hur folk pratar om artisten. Det kan bli något annat än vad artisten själv vill.

Har du exempel på det i ditt avhandlingsarbete?
– Jag har gjort två fallstudier, sett hur bilden av artister blir till i media. Den ena studien rör Sahara Hotnights. När bandet slog igenom 2001–2002 var det särskilt recensenterna i Aftonbladet som förde in bandet i tjejbandskategorin. Men det var inte så bandet ville presentera sig. De ville vara ett rockband som alla andra, bli jämförda med Nirvana och Soundgarden i stället för med Hole och Bikini Kill. Men med åren, sedan de blivit internationellt kända och äldre, har de börjat använda sina kvinnliga erfarenheter på ett eget och moget sätt.

Menar du att de recenserades för sin pådyvlade tjejbandsyta på bekostnad av vad de uträttade musikaliskt?
– I allra högsta grad.

Vad handlar din andra fallstudie om?
– Motsatsen. En undergroundmusiker som inte hamnat i media, som spelat in sin musik i sin hemmastudio och spritt den via sin hemsida: Le Bomb, eller Martin Karlsson.

Hur hittade du honom om han inte fanns i media?
– Han fanns där som sociologistudenten Martin som skrev debattinlägg om genus/jämställdhet och mot upphovsrätt på ett internetforum. Där hade han länkat till sin musik. Hans inställning var att musik ska vara gratis. Själv gav han bort cd:n som han spelat in. I dag är det han som är Maja i Maja Karlssons trio.

Vad innebär det?
– Bland annat att han var kritisk till kommersialismen och patriarkatet och brottades med vad maskulinitet innebär – historiskt sett teknik, ekonomi och makt – och sina egna förutsättningar för att bli till som musiker. Han kallade sig det maskulina Le Bomb, som egentligen är feminint la bombe på franska. Nu är han den feminina personan Maja Karlsson i trion. Men det hör inte till min avhandling.

Hade Le Bomb genom sitt sätt att framträda mer koll över sin persona än bandet Sahara Hotnights över sin?
- Absolut.

Genus är ett perspektiv i din avhandling. Hur?
- Jag visar att det inte är möjligt att vara genusneutral, att vara kvinna i rockbranschen. När man korsar en gräns försvinner den inte, utan blir tydligare. Sahara Hotnights är genusöverskridande. Och Le Bomb/Maja Karlsson arbetar ju medvetet just med maskulinitetsproblematik.

Hur har du fått information om dem? Har du intervjuat?
– Jag har främst läst recensioner, lyssnat på deras musik, läst deras hemsidor och bloggar: det som de själva och media har bjudit på. Det är där deras persona visar sig.

När disputerar du?
– Relativt snart. Det är inte klart ännu. Under terminerna jobbar jag dels som timlärare på Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, dels forskar jag. Jag har ingen doktorandtjänst. Och tyvärr inget jobb under sommaren när forskningen ligger nere.

Kan du säga något sammanfattande om problematiken med artisternas persona?
– Musiker kan sällan själva styra mötena med lyssnarna. Musikindustrin skapar ett kulturklimat och sätter upp villkoren för mötena med publiken. Och därmed för publikens bilder av artisterna. Men artisterna är mer medvetna om detta än man kanske tror, och förhåller sig till det i sin vardag. Som Sahara Hotnights som har startat eget skivbolag och skapat om sin persona till ett rockband med unga mogna kvinnor i stället för ett tjejband. Le Bomb/Maja Karlsson konstruerar kontinuerligt sin scenpersona.