Ann Heberlein har på relativt kort tid blivit en frontfigur i svenskt kulturliv. Till stor del beror det förstås på hennes självbiografiska och självutlämnande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som kom härom året och som handlar om hennes liv med bipolär sjukdom. Men hon är också känd som flitig debattör i etiska frågor – främst i Sydsvenskan och Dagens Nyheter.

Personligen förhåller jag mig ambivalent till Heberlein som skribent. Inte sällan har de en spekulativ ton, med förenklade resonemang där olika fenomen förvandlas till självklarheter de sällan är. Hon låter sällan eftertänksamhet vara ledstjärna. Å andra sidan tar hon de svåra frågorna till en begriplig nivå, räds inte för att blanda filosofisk teori med en enkelhet i språket och ger sig i kast med de ämnen som är stora, besvärliga och därför också angelägna. Hon har populariserat etik och moralfilosofi i svensk debatt, och det är sannerligen inte bara på ont. Tvärtom.

Ondska är ett sådant svårt ämne. Jättesvårt – få skulle våga sig på att skriva en bok om företeelsen. Men det gör Ann Heberlein. En liten bok om ondska heter den just lilla men ändock tjocka bok som idag kommer ut på Bonniers. Och Heberlein har också en del svårigheter i sin framställning, framförallt när det gäller att ställa nya frågor och söka nya svar hela boken igenom. Alltför mycket återkommer i kapitel efter kapitel och skapar rundgång i resonemangen. Det är i det här fallet tyvärr inget litet problem, eftersom Heberleins försök att undersöka ondskans komplexitet faller något platt när slutsatserna förblir ensidiga.

En liten bok om ondska har Heberlein valt att kalla sin bok, förmodligen för att i all ödmjukhet visa hur svårt det är för en människa att skriva en heltäckande bok om något så komplicerat som ondska. Hon är också noga med att understryka att hon möjligen skulle vilja, men definitivt inte kunna, nå fram till något slutgiltigt svar på vad ondska är och vad den beror på. Vad hon istället gör: ett mycket gott försök. Heberlein nagelfar ondska i olika former; fiktiv och verklig, individuell och kollektiv, ideologisk och personlig, metafysisk och naturlig. Hon redogör för vad kända filosofer och teoretiker sagt om ämnet, däribland Hanna Arendt, Immanuel Kant, Friedrich Nietzsche och Zygmunt Bauman.

Som illustrationer av ondska står personer som Josef Fritzl och Anders Eklund, nazismen och andra diktaturer med fruktansvärda brott på sitt samvete. Men Heberlein nöjer sig inte med den ondska som vår verkliga historia och samtid visat prov på, utan vänder sig också till skönlitteraturen för att fördjupa frågor och svar. Dostojevskij är ett exempel, svensk nutida kriminallitteratur ett annat. Bredden och djupet är imponerande.

Heberlein är förhållandevis pragmatisk i sin framställning. Hon förhåller sig inte särskilt kritisk till någon av de teorier om ondskans ursprung och orsaker som hon tar upp, utan erkänner att faktorer samverkar. Men även om Heberlein går så ”långt” som att skriva att hon tror att genuint onda människor existerar, är hennes grundläggande syn ändå att ondska ofta uppstår i och bland de individer som på något vis är trasiga sen tidigare. Det, och den lydnad som ofta skapar kollektiv ondska – som när nazimedlöpare och bödlar i Hitlertyskland säger att de bara tagit order, skött sitt jobb.
Större noggrannhet i valet och förklaringar av centrala begrepp hade gjort Ann Heberleins framställning mer relevant. Inte minst gäller det ett sådant frekvent förekommande begrepp som ”makt”, vilket författaren hela tiden laborerar med. Onda handlingar utförs ofta av maktlösa människor, menar Heberlein. Spontant vill jag förstås hålla med – frustration och vanmakt kan bli till farliga vapen i människohand. Men eftersom Heberlein också utförligt talar om mäns våld mot kvinnor och om politisk ondska – situationer där den eller de som utför de onda handlingarna också ofta har ett maktövertag – blir analysen skev. Det hade varit önskvärt med en tydlig redogörelse för hur Heberlein använder maktbegreppet och vad hon lägger i det.

Den kanske viktigaste slutsatsen Heberlein gör sker löpande genom hela boken, men blir glasklart först i bokens sista kapitel när ondska konkret ställs mot godhet. Då blir det uppenbart att utpekandet av onda individer och jakten på dem, inte är hälften så viktig som att vi alla faktiskt har möjlighet att välja och göra gott i större utsträckning än vi gör.
”Den största tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”, sa Martin Luther King en gång och även om Heberlein inte refererar till honom är det där hon slutligen hamnar. Det kan tyckas enkelt, men är betydelsefullt eftersom det innebär något konstruktivt för människor att arbeta med. En liten bok om ondska har ytterst tänkvärda slutrader: ”Varken ondskan eller godheten är obegriplig. Obegriplig är däremot oviljan att skapa en värld med så lite ondska som möjligt.”