Våren 1947 fick New York-polisen ett anonymt tips om att det låg en död människa i ett hus vid Femte avenyn. När polisen försökte bryta sig in möttes de av en vidrig stank och en tätt packad och ogenomtränglig bråte från golv till tak.
Sju män ägnade timmar åt att kånka ut symaskiner, spjälsängar, krattor, paraplyer, djurskelett, revolvrar, exklusiva flyglar och en röntgenmaskin, bland mycket annat, innan de slutligen lyckades lokalisera liket.

Kroppen tillhörde den notoriske samlaren Homer Collyer, 66. Han satt ihopkrupen i sitt livsverk, allt skräp som han hade samlat på sig genom åren, med ansiktet begravt i sitt långa, gråa hår. Han hade praktiskt taget svultit ihjäl i sin egen skit.

Efter att ha ägnat flera veckor åt att släpa ut prylar med en sammanlagd vikt på 140 ton, hittade man slutligen även Collyers bror Langley. Han låg halvt uppäten av råttor i en tunnel byggd av tidningar och väskor, också han en samlare.
Bröderna Collyers öde fick stor uppmärksamhet i medierna och det var ett av de mest extrema exemplen på samlarsjuka, men knappast det enda.

Bara på senare år så har UNT rapporterat om en Uppsalabo som ägde över 200 bilar parkerade runt om i Uppsala och krävde socialbidrag för att finansiera sina parkeringsavgifter och en Hudiksvallsbo som hade fångat in 13 000 fåglar, flera av dem fridlysta.

Att samla på saker, att systematisera och katalogisera, har varit en naturlig del av det mänskliga beteendet i tusentals år. Vi är alla mer eller mindre genetiskt programmerade att hamstra förnödenheter för att kunna överleva i sämre tider.
Som alla naturliga drifter och begär så kan dock även samlandet gå överstyr. Ytterligare ett sådant exempel finns representerat i höstens stora utställning på Uppsala konstmuseum, The Collector.
-  Fotografen Hyun-Jin Kwak har dokumenterat ett nedgånget palats i Italien där ägaren samlar på sig skräp som han inte kan göra sig av med, berättar Elisabeth Fagerstedt, museichef och curator.

Det vittrande palatset minner om forna tiders överklass medan skräpet snarare för tanken till fattigdom och misär. Ett av syftena med utställningen är också att visa vad som kan hända när samlandet går överstyr.
- Vi vill göra en samlingsutställning som är unik för Uppsala konstmuseum. Samtidigt vill vi utforska vad skillnaden egentligen är mellan ett vanligt samlande och ett sjukligt sådant. Flera av de exempel vi lyfter fram ligger på gränsen, berättar Elisabeth Fagerstedt, museichef och curator.

Ett sådant exempel är Thomas Olbrichts enorma samling av dödsrelaterade föremål. Några av dem har lånats in till Uppsalautställningen.
- Det handlar om allt från bordsbestick utformade som döda barn till dödskallar och annat äckligt, säger Elisabeth Fagerstedt.

Ett annat exempel är den svenske konstnären Oscar Guermouchs samling av könshår, pubisstrån som ska symbolisera 50 av de kvinnor han har haft sexuella kontakter med.
Psykologer brukar förklara ett överdrivet samlande som ett sätt att dämpa olika former av ångest. Somliga känner sig mindre ensamma när de kan omge sig med många saker, andra försöker lindra en depression genom att "shoppa sig lycklig". Påfallande många av dem som bor i proppfulla hem känner sig också tomma inombords.

Så länge man har kontroll över samlandet så är det dock en mycket tillfredsställande hobby för många. Enligt den nationella SOM-undersökningen (samhälle, opinion, medier) från 2006 så är frimärken, mynt, porslinsfigurer och glasföremål de vanligaste sakerna som svenskar samlar på. Utomlands är vykort och mjukisdjur betydligt vanligare samlarföremål än här.

Undersökningen visar också att kvinnor och män samlar i lika hög grad, men att män hellre samlar på ekonomiskt värdefulla saker som mynt och frimärken, medan kvinnor oftare samlar på estetiskt tilltalande men billiga saker som porslinsänglar eller jultallrikar.
För barn är samlandet ofta ett sätt att lära sig att associera, skilja och ordna föremål från varandra, men man kan också se samlandet som en livslång uppgift, oavsett om man samlar på erfarenheter, stämplar i passet, kunskap, djur eller skräp.