Den begåvade och mångprisbelönte pianisten Peter Friis Johansson är från flera framträdanden bekant för Uppsalas konsertpublik. Ingen musikgenre verkar vara honom främmande. Han är välbekant med klassikerna och han utforskar gränserna mellan notbunden konstmusik och experimentell kontemporär improvisation i gruppen NordicFusion6. Nu turnerar han med en instudering av Schuberts samtliga elva fullbordade pianosonater (det finns flera andra - det var inte bara en symfoni som Schubert lämnade ofullbordad). Detta projekt är något som berör Friis Johansson djupt. Konsertprogrammet citerar honom: ”Schuberts kompositioner är för mig ett destillat av varför jag valt att dedicera mitt liv till den klassiska musiken och jag vill förmedla den starka men komplexa kärlek jag känner inför hans gudabenådat vackra musik”. Just detta skulle vi få uppleva.

Friis Johansson spelar Schubert lätt och okomplicerat och följer notbilden nära utan att ta ut några svängar. Hans engagemang i musiken är ändå hela tiden oföränderligt starkt och det blir inte för en sekund platt eller tråkigt. Och han spelar allt utantill.

Kvällens program innehöll två tidiga och en sen sonat. Numren 2 och 3, komponerade i 20-årsåldern, är glada, nästan lättsamma verk med många musikaliska infall även om de, som alltid hos Schubert, även innehåller kraftfulla, rentav ödesmättade partier. Melodier strömmar i mängd. Dessa tidiga sonater saknar på det hela taget de långa linjerna, och det tematiska materialet kommer ofta förpackat i åttatakterspaket. Det skulle bli annorlunda.

Artikelbild

| Konsert. Den begåvade och mångprisbelönte pianisten Peter Friis Johansson spelade i Uppsala i veckan.

Sonaterna nr 9-11, skrivna några månader före tonsättarens död, är verk av en helt annan sort än de båda första. Mot slutet av livet blev Schuberts stämningar blev mörkare och känslomässiga avgrunder öppnade sig i hans musik. Döden känns mycket nära men den är inte alltid hotfull. Sonaten nr 9 inleds med ett virvlande allegro, följt av ett ljuvligt adagio, avbrutet av en sorgmarsch. Menuetten är mest lik en vals. Så kommer den fruktansvärt svårspelade sista satsen, ett frenetiskt allegro i 3/8-takt utan vilopunkter, som bildligt talat griper publiken i nackskinnet. När musiken till sist kulminerar med ett mäktigt mollackord sjunker vi utmattade tillbaka i stolarna, ordentligt omruskade. Jag erinrar mig Peter Friis Johanssons ord i programbladet och tycker att jag förstår precis vad han menar.