Vad är ett liv? En serie händelser som sker under ett kronologiskt förlopp skulle kanske vara en lagom torr och akademisk definition. Ett liv kan också vara, för att vara ännu torrare, en serie händelser som organiserats i ett kronologiskt förlopp, en konstruktion av orsaksverkningar bestående av ett urval av erfarenheter och relationer som man utger för att vara meningsfulla. I Teater C:s musikal Tills vi ses är det en samling brev som får utgöra navet för en livsberättelse, precis så fragmenterad och okronologiskt som det kan vara innan man sätter sig och ordnar en sammanhängande biografi. I centrum står en trettiotvåårig kvinna och de brev hon samlat i en dokumentlåda. Ida Löfholm får agera huvudpersonen medan Johan Tenstam och Johan Stavring medverkar som ett slags figuranter vid sidan av, som ibland roffar åt sig breven med, i stort sett, hennes samtycke och agerar gestalter ur hennes liv.

"Tills vi ses" handlar om en kvinna som har älskat och älskats, varit misslyckad och refuserad, varit lovande och kass som servitris, en god vän och en dålig vän, ungefär som alla vi andra. Teater C:s Dag Thelander brukar vara expert på att göra små instick i livsförloppets triviala, banala men ändå bitterljuva vändpunkter i sina texter. När han tar sig an ett mer övergripande livsark är det inte i mikroformatet som underfundigheterna äger rum, utan i de dolda ledtrådarna som omgärdar ett meningsfullt händelseförlopp.

Ta bara historien om bästa vännens fru som vädjar om hjälp för att få sin make att lyfta upp luren efter vad som får förmodas vara en otrohetsaffär. Eller brevet från barndomsvännen som kräver ett brott mot etablerade roller där hon ofta känner sig kränkt och inte respekterad. Men mest till sin spets ställs det kanske i byråkratprosan från Kronofogden eller de aviga standardformuleringarna i en bröllopsinbjudan: ”Barn är en gudagåva men i denna afton får de stanna hemma och sova”.

Även om det gott kan räcka med en miniafton med Thelanders texter blir jag desto mindre säker på den dramaturgiska riktningen i musikalen. Var är vi? Den kalla gula belysningen och de stumma gestalterna som innan föreställningen börjar rör sig i slow motion på scen väcker associationer till ett slags skärseld, ett väntrum hinsides. En starkare betoning på skådespelets existentiella rum hade varit önskvärd och gett föreställningen ytterligare skärpa, en ram runt den serie meningsfulla händelser som ett liv är.