Giresta Kyrkas Musikstiftelse avslutade höstsäsongen två dagar in på det nya året med en litet ovanlig konsert, både vad avser instrument och program. Trumpetvirtuosen Filip Draglund hade sällskap av mästerackordionisten Daniel Andersson och pianoekvilibristen Peter Friis Johansson. Filip Draglund var huvudattraktionen men hade mycket god support av de andra två. Alla är de mästare på sina instrument och deras tekniska skicklighet är imponerande. Sedan ungefär ett år har de spelat tillsammans och funnit en intressant repertoar för den något udda kombination som deras instrument utgör. Första avdelningen bestod dock av sentida verk, varav flera klassiker för trumpetare: ”Entrada” av Honegger, en sonat av Hindemith och ”Légende” av rumänske tonsättaren George Enescu, samtliga verk för trumpet och piano. Entradan var ett frejdigt uppfordrande, litet svängigt stycke medan den tresatsiga sonaten var uppbyggd av långa melodilinjer som ledde tankarna till en mödosam vandring utmynnande i den avslutande satsens mäktiga, uttrycksfulla sorgemusik. Enescus Légende var en bjärt kontrast; ett melodiskt, melankoliskt, franskinspirerat stycke med ett explosivt mellanspel som dock avslutades stilla och lugnt. Andersson och Johansson fick varsitt solotillfälle. Den förstnämnde lät den eteriskt meditativa Aria ur Partita concertante no 1 av Vladimir Zubitskij uppfylla kyrkorummet från läktaren; den andre framförde den märklige norske kompositören Ketil Hvoslefs ”il Cotino il”, ett energiskt pianostycke där en figur i diskanten envetet upprepas tills de sista tre takterna kommer som en befriande upplösning.

Andra avdelningen inleddes med ett spännande arrangemang av Vivaldis ”Vintern” där trumpetstämman satte utövaren på svåra prov. Jag lyssnade särskilt gärna på pianot som tog hand om orkesterstämmorna, där Peter Friis Johansson lekte fram improviserade drillar och ornament. Det var imponerande och publiktillvänt. På detta följde Astor Piazzollas ”L’inverno Porteño”, vinter i Buenos Aires, dvs egentligen sommar, men Piazzollas musik är inte programmusik som Vivaldis utan förmedlare av stämningar. Det var driv i tangotakt med Anderssons accordion som rytmisk hörnpelare. I de två följande Piazzolla-verken ”Milonga del Ángel” och ”Se armó” hade de tre instrumentalisterna jämbördiga roller. Tangorytmen var mindre framträdande och ett jazzigt tonfall tog sig in. I extranumret ”Tomo y obligo” rådde en tät stämning som underströk för oss att dessa tre män, liksom porteños, tar tangon på allvar.