Det är den moderna Romeo och Julia-sagan om utanförskap och grupptillhörighet, om hat som splittrar och kärlek som lagar. ”West Side Story” är en berättelse om de stora känslorna sedda ur det lilla perspektivet. När ungdomsgängen Jets och Sharks slår varandra blodiga för rätten till ett kvarter på Manhattan kunde det lika gärna handla om vilken krigssituation som helst. På så vis är musikalen ständigt aktuell samtidigt som uttrycket speglar den egna tiden. Att ta musikalen från 1957 och in i vår samtid är vad produktionen bakom Uppsala universitets uppsättning har strävat efter.

Svandammshallarnas karaktär får accentuera den gymnastiksalsmiljö som ungdomarna befinner sig i och som har ersatt originalets dominerande stadsbilder. Grundberättelsen är däremot originalet troget: Vi befinner oss på Jets hemmaplan, en de vill försvara och bevara till varje pris. Det konkurrerande gänget Sharks slits mellan viljan att bli accepterade och avskyn mot det samhälle som förkastar dem. Konflikten når sin kulmen när avhoppade Jets-ledaren Tony (Rasmus Mononen) blir kär i Maria (Maria Hartman), syster till Sharks ledare Bernardo (Nils Närman Svensson).

Musiken framförs av Kungliga Akademiska kapellet som under ledning av Stefan Karpe förhåller sig finstämt och lyhört till Leonard Bernsteins musikarv. Regissör Dan Turdén har lagt till moderna uttryck som ska få berättelsen att leva upp i skenet av vårt eget samhällsklimat och till viss del lyckas det. När uppsättningen spänner musklerna ordentligt fungerar det som bäst och musiknumren med större koreografi och sånginsatser utgör höjdpunkterna. Victor Molino Sanchez gör gängledaren Riff till en bländande och nyanserad ledargestalt, och imponerar stort, tillsammans med Frida Modén Treichl, som spelar Anita med glöd och självsäkerhet.

Men det är också i strävan efter att spegla ungdomar av i dag som manus kör fast i forcerad slang och tafatta känslogestaltningar. De stora perspektiven, som var de som produktionen ville lyfta fram, går förlorade och i dess plats hamnar en humoristisk lättsamhet som vattnar ur i tematiken. Det djupa hatet mellan grupperingarna känns mer som groll och den bottenlösa kärleken mellan Tony och Maria reduceras till en fnissig och ganska irriterande förälskelse.

Med kärleken försvinner också det som driver handlingen framåt – om inget finns att förlora kan heller inte mycket vinnas. Det gör Uppsalas ”West Side Story” till en tämligen banal tolkning av en högaktuell problematik. Sånginsatser, musiknummer och koreografi räddar mycket – men långt ifrån allt.