Föreställningen börjar i trevande dunkel. Två dansare i panterfläckade kroppstrikåer slingrar sig runt varandra. Runt om dem anas flera kroppar, svartklädda, omslingrade i ett enda gytter liggande på golvet. Musiken av Francois Caffenne är snarare en beatpuls och en elektronisk ljudvåg än något melodiöst.

Den expressionistiska ljuskäglan följer dansduon som ibland delas i två, dyker ner bland de övriga kropparna, ålar sig fram likt reptiler i ett postapokalyptiskt landskap. Stämningen är skrämmande, aningen ångestfylld. Det ökar när man förstår att de övriga kropparna inte är levande utan mjuka dockor.

Associationerna som manas fram av Olivier Dubois koreografi till ”De l’origine” minner om Gustave Dorés Bibelillustrationer från 1800-talet, i synnerhet hans bild av den yttersta domen. Stycket är dunkelt, gåtfullt och eggar fantasin.

Det gäller än mer vid Sharon Eyals koreografi ”Half Life” som hon gjort tillsammans med sin make, Gai Behar. De grundade det kända israeliska danskompaniet Batsheva, men har gästat Operan tidigare för att sätta upp "Bill", ett verk där individ och kollektiv "diskuterades" i rörelse

Här naglar två av dansarna fast ett kinetiskt schema av långa sekvenser med stereotypa och kantiga rörelsemönster. Efter ett tag blir det enahanda, men efter ännu en stund blir det mer meditativt. Israeliska technokompositören Ori Lichtik har skrivit musik som är mest en avskalad puls och som understryker monotonin. Men så händer det: resten av dansensemblen börjar göra entré snett bakifrån. De rör sig oändligt långsamt och förenas så småningom med de frenetiska två i scenens förgrund.

De bildar en enhetlig rörelsemaskin med tekniskt högt driven koordination. Krampaktig gruppdynamik och gemensamma monotonier interfolieras ibland av ett slags frigörelseförsök av någon enskild dansare. Gruppen är annars maskinellt samdansant med imponerande exakt precision.

Det kollektiva skildras som en uppslukande bubbla men också som en cell att ta ett kliv ifrån, utvecklas på egen hand.

En del dansande utbrott mot slutet präglas av skickliga klassiska baletthopp. De blir explosivt vackra i denna orgie av mänsklig maskinmekanik i marschtakt.

Kungliga baletten imponerar med sin avancerade och drivna teknik, men också med den fantastiska synkroniseringen i rörelserna. Precis som i kvällens första koreografi eggar de fantasin med skapande av rörliga bilder som kan vara utmanande för den klassiska balettälskaren, men de presenterar också två samtida koreografiska världar att ge sig hän i och förundras av.