Efter den storslagna jubileumskonserten för tre veckor sedan börjar Giresta kyrkas musikstiftelse sin tjugosjätte säsong. Det stöd och den uppmuntran som den ger till unga svenska musiker kan inte överskattas. På lördageftermiddagen hade vi glädjen att höra den mycket lovande tenoren, tillika en av årets Girestastipendiater, Tobias Westman i ett program med välkända sånger hämtade från den svenska romansskatten och lyriska tenorarior från operalitteraturen.

Det var ingen tvekan om att programmet hade ställts samman med Jussi Björling i tankarna. Så gott som alla inslag ingick i den Stores repertoar. Det kan tyckas vågat att på det sättet inbjuda till jämförelser men den ansvarige visste vad han gjorde. Westmans röst påminner en hel del om den unge Björlings. Han har enastående röstresurser som han i den lilla kyrkan bara ett par gånger ventilerade fullt ut för publiken och ett ovanligt stort och numera mindre vanligt vibrato som påminner om Jussis. Han sjunger också med en inlevelse som får texterna att låta genuint och uppriktigt kända.

Den svenska konserthalvan upptog älskade klassiker av Peterson-Berger (När jag för mig själv i mörka skogen går, Som stjärnorna och Jungfrun under lind) och Alfvén (Jag längtar dig), örhängen som Tonerna och Land du välsignade samt, inlånad från operetten, Du är min hela värld av Lehàr. Alla framfördes med överdådig panache.

Majsan Dahling som förtjänstfullt ackompanjerade genom hela konserten gav så Westman en andhämtningspaus med en drömmande, vacker tolkning av Stenhammars Tranquillo e soave ur Sensommarnätter, väl avpassad till det övriga programmet.

Westman återkom med fem av operalitteraturens mest omtyckta arior. Jag tyckte att hans röst kom ännu bättre till sin rätt i dem än i sångerna i första halvan. Den känsla av vokal ”overkill” som ett par gånger infunnit sig då, ersattes nu med reservationslös beundran för Westmans förmåga att tolka styckena grundat på känsla. Han briljerade i den lätt parodiska Di rigori armato ur Rosenkavaljeren (Richard Strauss) och i den deklamatoriska Here I stand ur Rucklarens väg (Stravinskij). Han kramade våra hjärtan i Che gelida manina ur Puccinis La Bohème och La fleur que tu m’avais jetée ur Bizets Carmen. Och Un aura amorosa ur Mozarts Cosí fan tutte var bara för vacker.

Extranumret var – förstås – Jussi Björlings paradnummer framför andra, Till havs. Jussi vann måhända den duellen - men först efter målfoto.