Kung Carl Gustaf är en stor musikälskare och har länge via Kungafonden för svensk kultur, som hans farfar grundade, gynnat Föreningen Leufsta och Cahmanorgelns vänner. Detta har möjliggjort det högklassiga musikprogram som föreningen varje år presenterar med den berömda Cahmanorgeln i en viktig roll. I söndags visade föreningen sin tacksamhet med en konsert med många medverkande toppartister. Programmet var ett kalejdoskop med inslag övervägande från 1700-talet då kyrkan uppfördes och bruket hade sin storhetstid. Vid närmare betraktande kunde man också upptäcka en rad fyndiga rojalistiska anspelningar.

Artistuppbådet var av en omfattning som man sällan får se. Hela Drottningholms Barockensemble under ledning av Nils-Erik Sparf fanns på plats, den gudabenådade sopranen Kerstin Avemo, den fenomenale klarinettisten Emil Jonason, Cahmanorgelns trakterare Göran Blomberg samt, allra först i raden, Ulf Johansson Werre med sin egenhändigt komponerade och framförda ”Fanfar i tiden” för trombone, en uppfordrande signal som minde om monarkens valspråk. Bitvis skapade han en flerstämmig klang genom att i instrumentet sjunga en annan ton än den han samtidigt spelade – en fascinerande upplevelse!

Under den fortsatta konserten framfördes på Cahmanorgeln von Dübens ”Marsch vid Narva” till minne av Karl XII:s lysande seger där år 1700 och fem charmerande, dansanta ”Nederländska danser”. Mjukare toner kom från Drottningholmarna i Uttinis ouvertyr till operan ”Il re pastore” (”Herdekungen”), frejdigt och briljant framfört, liksom även en concerto av Pepusch och senare Vivaldis violinkonsert i B-Dur, ”La Caccia” (”Jakten” – månne en älgjakt?).

Kerstin Avemo och Emil Jonason svarade för ett lätt och lekfullt framförande av Schuberts klassiker ”Der Hirt auf dem Felsen” till Göran Gäfverts säkra ackompanjemang. Emil Jonason var mästerlig solist i Adagio-satsen ur Mozarts klarinettkonsert och spelade också sitt eget arrangemang av ett Rossini-tema med variationer, ett handlöst ekvilibristiskt cirkusnummer som rev ned stort bifall. Kerstin Avemo återkom med varma och intagande tolkningar av Schuberts ”Till Sylvia” och ”Ave Maria”.

Konserten avslutades med fyra satser ur Drottningholmsmusiken av Roman, en lämplig och värdig avslutning på en kunglig konsert. Kungen såg också mycket nöjd ut och tackade i ett kort, välformulerat tal.