Efter en dramatisk premiär på onsdagen som fick ställas in efter en olycka, så stod äntligen hela ensemblen på Folkoperans scen dagen därpå, i full premiärberedskap. Det svårt att säga vilken anpassning som gjorts till den stackars dansaren med bruten näsa. Av olyckan märktes inte ett spår.

Folkoperans lilla orkester spelar i scenens fond. Under dem finns stora akvarier med gräsväxter som ljussätts i olika färger. Det skapar en smått surrealistisk miljö när stoffet i en av 1800-talsromantikens mest spelade operor, "Carmen" ska få uppdaterade rörelser, "moves".

Vid det konstnärliga rodret finns en av våra mest namnkunniga koreografer, Örjan Andersson, som har sina rötter i bland annat Cullbergbaletten. Han och ensemblen har lekt med schabloner och gjort en sammansmältning av flera verk och uttryck, Georges Bizets opera "Carmen" och Rodion Sjtjedrins dansverk "Carmen Suite". Intrigen har bantats ned till tre personer, Carmen, militären don José och tjurfäktaren Escamillo. Men känslostämningar och undertexter har utökats, med hjälp av körsångare i alla åldrar, från mycket unga till veteraner. Verkets inneboende passionstema har inga begränsningar, tycks vara Örjan Anderssons tes.

Här dansar alla, från körmedlemmar till sångsolister och musiker. En liten pärla är när pukspelaren gör en kul dans tillsammans med sina pukstockar och resten av musikerna, inklusive dirigenten, för kvällen en energisk Marit Strindlund, fyller i med rörelser på sin hylla. Då känns liksom allt möjligt, allt svänger!

Ett annat gyllene ögonblick är när en av de skickliga dansarna sjunger skevande och falskt ur "Habaneran" just som vi lite till mans kan göra i duschen, under ett komiskt pas des deux. Och när Kosma Ranuer i rollen som Escamillo inkluderar publiken i taktfast handklapp i "Toreadorarian" är verkligen alla med.

Andra akten är mer fattig på energi och nerv. Triangeldramat djupnar och svärtan tar över, liksom den rena operasången och en mer traditionell gestaltning. Men sångarna är fina. Miriam Treichl gjuter nytt och kraftfullt liv i sin schablontyngda roll och kryddar med humor. Hennes Carmen är verkligen föreställningens nav, med sin frihetslängtan, passioner och annat som komplicerade och mångtydiga människor kan bära på.

Föreställningen är gränssprängande, anarkistisk och på samma gång sofistikerat kul. Men jag hade hellre haft med mig första aktens energikick ut i februarislasket än andra aktens ödesmättade seriositet.