Centralgestalt i torsdags kväll var Allan Pettersson, vår svenske mästersymfoniker som livet igenom fick kämpa mot svår ledgångsreumatism och därav följande invärtes sjukdomar, men som aldrig lät sig nedtryckas utan ständigt kämpade för att ge musikaliska uttryck åt sin existentiella kamp. Konsertens första inslag var fragment ur påbörjade men aldrig fullbordade skisser till en tänkt 17:e symfoni, de sista gnistorna ur denna skaparhjärna, vilka Lindberg själv har forskat i och utarbetat till en sammanhängande presentation av just fragment. Korta utslungade repliker och skärande tonbågar kombinerade i ett starkt rytmiskt understött mönster, en mer ”modernistisk” Pettersson än man hört förut, men vilken trotsig energi det finns i musiken! Passande nog slutade stycket med en abrupt avbruten soloflöjtslinga i både lågt tonläge och styrka, som ett slags frågetecken. Både smått skrämmande och fantastisk upplevelse.

Konsertens andra ”AP-tonsättare”, Astor Piazzolla, tangons store mästare bidrog med sina ”De fyra årstiderna i Buenos Aires”, först komponerade för bandoneon och stråkkvartett, här omarrangerade till stråkorkester. Jens Lundberg var solist på bandoneon och var en baddare att både spela virtuosa snabba slingor, kraftiga ackordackompanjemang och till och med läckra taktstamp med foten. Orkestern deltog i den nästan barocktida uppdelningen solo/tutti med infogade eleganta solinsatser från såväl violin som viola. Men över allt svävade tangons ande i såväl glädje som meditation. En riktigt utsökt hyllning till musikglädjen, ytterligare förstärkt av ett extranummer utfört av paret Lundberg - Lindberg i smått telepatiskt elegant samspel bandonenon/trombon. Välförtjänta stående ovationer.

Alltsedan uruppförandet i oktober 1968 har Allan Petterssons sjunde symfoni varit hans mest älskade verk. Undra på det, musik som uttrycker både sorg, smärta och förtvivlad kamp som till sist slutar i en slags resignerad acceptans, ett dämpat lyckligt slut om man så vill tolka det. Det finns ingen möjlighet att återge denna musiks kolossala dynamik och uttryckskraft i inspelad form, tro mig, jag har själv en cd hemma med samma orkester som under Leif Segerstams spelar just denna symfoni. Denna torsdagskväll kunde Norrköpingsorkestern uttrycka allt från en nästan viskning i intighet till ett skärande vrål/rytande, en enorm dynamik. Christian Lindberg höll denna gigantiska symfoniska storform i perfekt uppbyggnad med ständigt energisk övervakning. Det var säkert många som gick hem efter konserten med tårar i ögonen, detta var en emotionell urladdning man sällan får vara med om.