Hur gör man en så älskad och välkänd låtskatt som bröderna Gärdestads rättvisa? En bra början är att heta Janne Schaffer, och lyckas man även sätta ihop en hel ensemble med lika mycket hjärta som hjärna kan man nog våga ropa hej. Det här råkar vara just vad publiken får uppleva på Uppsala Konsert & Kongress i söndagskvällens föreställning till Ted och Kenneth Gärdestads ära, med den förstnämnda mest i fokus.

Förutom Schaffer står artisterna Pernilla Andersson, Moa Lignell och Johan Boding på scen med kapellmästaren Peter Ljung och några av landets främsta musiker.

De väl utvalda låtarna varvas med att Schaffer berättar om sina erfarenheter från många års samarbete och vänskap med Ted Gärdestad. En unik chans tas tillvara i och med det konceptet, den personliga relation Schaffer har till det som sägs skapar en kontakt med historien som inte kan efterhärmas. Då och då, när anekdoter och namedropping i kombination med en lättsam attityd förefaller lite ytligt, undrar jag om en viktig dimension av den här möjligheten sjabblas bort. Men Schaffer kommer också in på mer reflekterande och ibland svåra minnen, och i enlighet med den stämning av glädje och kärlek som präglar kvällen gör han det utan att lägga pannan i djupa veck.

Så upplever jag också musiken: den räds inte mörkret. I stället omfamnas det som den naturliga del av livet det är, och med hoppet som grundton blir budskapet livsbejakande och trösterikt. Nu är det inte bröderna Gärdestads låtar som ska recenseras i sig, de är oss som sagt redan väl bekanta, men en hyllning till låtskrivarna är samtidigt en hyllning till vad deras verk står för. Det är en positiv, stärkande stämning som kvällens akt ger oss genom sin entusiasm och publikkontakt, musikaliteten flödar och dynamiken mellan ballader och mer handklappsvänliga låtar ger de två timmarna en medryckande dramaturgi.

Ibland är det svårt att höra texterna, vilket är synd även om de flesta i publiken redan kan dem utan och innan (vilket bevisas i den allsång som det stäms upp i mot slutet). Kanske är det därför jag finner det starkaste ögonblicket i ett av de mer avskalade arrangemangen, där rösten och orden når fram bäst. ”I den stora sorgens famn” framförs av Schaffer (gitarr) och Lignell (gitarr och sång) med en närvaro och ömhet som sprider sig i den stora salen.

Invaggad i en kärleksfull Gärdestadsanda hör jag raden ”kan vi nå varandra?” och känner att svaret är: ja, det kan vi.