Cats måste vara en härlig föreställning att medverka i, så fylld av utomordentliga dansnummer, fantasirik scenografi och många genrer av musik. Det kollektiva uppslaget gör att även de minsta rollerna känns viktiga.
Handlingen är löst uppbyggd runt den årliga bal som Jelliclekatterna håller en gång om året. Aningen förenklat kan sägas att där ska väljas vilken katt som ska få chansen att återfödas. Det blir något av en Idoltävling där alla försöker visa upp sig och sina färdigheter med en känsla av: "välj mig, välj mig".

Till den här versionen har man flyttat spelplatsen till att föreställa ett vinterstängt Gröna Lund i stället för den traditionella soptippen. Det ger en extra fräschör och blir extra roligt då originalet ligger granne med Cirkus ute på Djurgården
Av en händelse såg jag en föreställning av Cats på Broadway 1983 (skryt, skryt). Den tog sig direkt in i hjärtat med sin omedelbara charm och alla hisnande artistnummer. Och förstås suveräna låten Memory.

Det var en mycket bra föreställning men jag vill säga att den uppsättning som nu ges på Cirkus i Stockholm håller sig väl i konkurrensen. Det är lite svag sång i vissa nummer, men inget som stör.
Extra lyft får den av de utmärkta nycirkusartister (eller åtminstone utbildade i den sortens akrobatik) som medverkar. Om det förr "räckte" med att vara en utmärkt sångare, aktör och dansare för att bli en musikalartist måste man nu tydligen också kunna akrobatik i den högre skolan. Effektfullt är det minsta man kan säga.
Lite slarvade man bort den effektfulla inledningen, då katterna smyger in genom salongen och taket. Men den kanske tar sig vartefter. I huvudsak är det som sagt en kollektiv föreställning men mer kända namn som Ann-Louise Hanson, Reine Mirro, Peter Harryson och Per Myhrberg tilldrar sig lite extra uppmärksamhet.

Mest lyser dock Malena Tuvung som Grizabella, den medfarna, forna glamourkatten. När hon stiger in på scenen upphör de andra att synas. Och när hon tar i med outslitliga Minnen/Memory, ja då är det magiskt, som en Barbra Streisand i Disneytappning.
Det är det i stort sett hela tiden annars också. Koreografen har tillsamman med ensemblen verkligen lyckats förvandla alla till katter. Ibland är det nästan otäckt overkligt med snudd på skräckfilm i uttrycket.
Väl värd att bevista med andra ord.