På OD:s Caprice 2016 föddes idén till kvällens show. Samarbetet mellan Capricens "hemliga gäster" Karl Dyall, Jeanette Köhn och Rennie Mirro fungerade så bra att de tre helt enkelt inte ville släppa taget om varandra. De tre artisterna skrev ihop en show och engagerade ett av Sveriges bästa kompband (= Trio X). De ville göra en blandning av olika genrer med tonvikten på dans och sång, sådant som man gjorde på Broadway förr i tiden. Efter en rad bejublade föreställningar runtom i Sverige var det i onsdags dags att framträda i Uppsala.

Efter ett inledande potpourri med Broadwayhits, arrangerade i SweDanes-stil med scatsång av Köhn, berättade de tre artisterna avspänt i tur och ordning hur de hade blivit dem de blev och illustrerade med var sitt solonummer. Köhns kristallklara tolkning av barockkompositören Henry Purcells "Music for a While" var perfekt. Tillsammans sjöng de tre ytterligare några covers på några SweDanes-klassiker och man påmindes om vilka fantastiska musiker SweDanes var. Och vilka fantastiska musiker är inte Trio X! De två instrumentala stycken som bandet levererade, "Bring in the clowns" och "Raindrops keep falling on my head" var suveräna.

Dyall ville ha hjälp med refrängen i Cab Calloway-låten "Minnie the Moocher" och publiken var verkligen inte nödbedd. Temperaturen höjdes ytterligare i några glänsande sång- och dansnummer. Dansen var en bärande idé genom hela föreställningen. Jeanette Köhn visade säker takt- och rytmkänsla i de gemensamma numren, Dyall och Mirro steppade och svävade över golvet i rent ekvilibristiska övningar och steppade dessutom, hela tiden sjungande utan att bli det minsta andfådda (Sammy Davis jr är givetvis en idol och förebild). Detta är helt klart deras element, även om de också med inlevelse sjöng varsin vackra sentimentala ballad: "It was a very good year" (Mirro) och "Feeling good" (Dyall). Det var ändå Jeanette Köhns sång som gjorde störst intryck. Sviten av Povel Ramel-klassiker och hennes version av "Waltz for Debbie", för alltid förknippad med Monica Zetterlund, rörde nog mångas hjärtan och den finurliga fusionen av "Happy days" och "Get happy" som hon sjöng tillsammans med Mirro var en höjdare på alla sätt.

Sista ordinarie nummer var ett potpourri på amerikanska låtar med texter med dansanknytning, lekfullt gestaltade i sång och dans av de tre tillsammans. Publiken tiggde sig förstås till ett extranummer och så blev "It don't mean a thing if it ain't got that swing" ett perfekt slut på den svängiga showen.