Först några ord om lokalen. Detta är ju den första föreställning som Teater C gör i kulturhuset Köttinspektionen, som är gruppens nya hemvist. Den rätt sjabbiga gamla industrilokalen är egentligen inte den mest ideala för en teaterscen. Men den otympligt avlånga spelplatsen fungerar faktiskt förvånansvärt väl. Kanske främst för att den skapar en känsla av närhet och intimitet. Med lite mer serviceinriktat publiktänk (en garderob och bekvämare sittplatser) kan detta bli en lokal för Teater C att växa i.

Lokalen är alltså ny men i övrigt känner vi tydligt igen vårt Teater C. Det rör sig här återigen om lättsmält musikteater, med Dag Thelanders mycket välformulerade och träffsäkra vardagsbetraktelser ackompanjerade av Per Wickströms lika välkomponerade musik. Teater C har med sina musikföreställningar skapat sig en egen liten genre, som de vid det här laget behärskar till fulländning. Detta är nog den bästa föreställning jag sett dem göra. Ändå finns det saker att utveckla. Men låt mig återkomma till det.

”Köttmarknaden”, som den första föreställningen i de nya lokalerna passande nog fått heta, är inspirerad och bygger löst på Neil Strauss ”The Game”. En bok som inifrån skildrar en obehaglig raggningskultur. I ”Köttmarknaden” möter vi Simon, en ”idiotjävel på kärlek”, som desperat efter lite mänsklig värme och via internets misogyna undervegetation kommer i kontakt med förförelsegurun Kungen. Mötet dem emellan skulle kunna liknas vid att Leonard i ”The Big Bang Theory” möter Barney i ”How I Met Your Mother”. Sitcom-liknelsen är inte helt tagen ur luften. För precis som en välgjord sitcom är även ”Köttmarknaden” mycket kompetent genomförd. Och för det mesta ganska rolig. Men knappast något som berör på djupet.

Som sagt, Teater C kan sin grej vid det här laget. Och de som uppskattat deras tidigare musikföreställningar, som den fina ”Klara Andersson (in concert)”, kommer utan tvekan att njuta även av ”Köttmarknaden”. Men jag skulle ändå vilja se att Thelander och Wickström vågade utmana sig själva till nästa gång. Kanske försöka skapa en föreställning som inte från början bär på en självskriven sensmoral, som vågar gå djupare och inte nöjer sig med den sentimentala moraliteten. Jag tror att både publiken och Teater C är mogna för det.