Loretto Villalobos har sett en lustfylld familjeteater ha premiär på Köttinspektionen

I ”Ofelias skuggteater” möter vi Ofelia, som fick sitt namn efter en av dramatikens mest kända figurer och levde under föräldrarnas förväntningar om att hon skulle bli en stor skådespelare. Så blev det inte, men istället blev hon sufflös i sin lilla bys stadsteater och lärde sig alla världens komedier och tragedier utantill. En dag stängs teatern för gott och Ofelia blir sysslolös – tills hon hittar den ena herrelösa skuggan efter den andra som hon tar sig an. Bokens titel, för att inte tala om majoriteten av rollfigurerna, blir som ett imperativ för vilket formspråk Michael Endes bilderbok kommer att få i en bearbetning för scenen.

Andrea Geurtsen, som står för Uppsala Fria Teaters bearbetning, bidrar även med regi och i en av rollerna när ”Ofelias skuggteater” får premiär i den dragiga industrilokalen som Köttinspektionen huserar i.

Det är i en stark do it yourself-anda, vilket också var kännetecknande för många av Teater Cs produktioner, som Uppsala Fria Teater är en utbrytargrupp ur. Jag kan erinra mig att Geurtsen med framgång lekte med skuggspel redan i Håkan Nesser-monologen ”Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter” 2015. Då var det en film noir-liknande historia för vuxna, men nu riktas skådespelet för både stora och små barn.

I en scenografi bestående av multifunktionella vita tygkulisser— perfekta projektionsytor för skuggspel – hälsas vi välkomna till sagan av Geurtsens magnifika vitklädda gestalt på styltor. Hon är både berättare och den som dirigerar spelet vidare. EvaMaria Oria är den krumma gumman Ofelia och övriga ensemblen spelar bybor och skuggor.

Vi får ta del av en lustfylld saga om gumman Ofelia som älskar teatern, och framför allt William Shakespeare, och den lojalitet som etableras mellan de nya vännerna. Ofelia blir vräkt, och för att hjälpa till med försörjningen kommer skuggorna på att de ska starta en skuggteatergrupp! Det blir alltså i viss utsträckning metateater, men berättelsen om teatern – framförallt ”En Midsommarnattsdröm” – är sekundär i förhållande till formen. För här vill man över allt annat trigga fantasin hos publiken, och det med enkla medel. Med ljus och skugga bygger ensemblen illusioner av dimension och proportion som är en fröjd att uppleva. Och med ett tilltal som är direkt och allvarligt gentemot barnpubliken utan att tramsa till det, vilket är en av barnteaterns kardinalsynder. Utöver vänskap mot alla odds är ”Ofelias skuggteater” i slutändan en bitterljuv saga om ensamhet och döden – och teatern.

Loretto Villalobos