När Märta Tikkanens roman "Män kan inte våldtas" kom ut 1975 blev det tumult i kulturvärlden. Det var inte bara en kvinnas hämnd på sin förövare som rörde upp sin samtids känslor, det var också de blottlagda maktstrukturerna mellan könen, skildringarna av både synligt och osynligt våld i nära relationer, som blev en sorts väckarklocka. Det gör mig oändligt trött att samma strukturer som romanen ville sätta ljus på känns lika aktuella idag, fyra decennier och ett #metoo-uppror senare.

Lo Kauppi har bearbetat och moderniserat romanen och sätter upp den på Kulturhuset stadsteatern,för tillfället utflyttad till Södra teatern. Datorer och mobiltelefoner har byggts in i handlingen, några personer har strukits och andra, som tonårssonens flickvän Bimbi, har byggts ut. Huvudpersonen Tova har gjorts tio år äldre, till 50-åring.

Men grundhistorien om den ensamstående mamman som dricker vin på lokal på sin födelsedag och frivilligt följer en man hem och där blir våldtagen, den finns kvar. Liksom att hon hämnas med att begå samma typ av övergrepp på sin förövare.

Förlösande? Nej, bara smärtsamt och sorgligt, på scenen liksom i boken. Våldtäktsscenen på mannen är bland de mest tydliga som setts på en teaterscen och den verkar pågå i plågsamma evigheter. Och när samhället i form av polisen träder in i handlingen blir det bara ett absurt antiklimax. Fortfarande är det skrämmande få som döms för våldtäkt och män kan väl inte våldtas, eller?

Stoffet filmatiserades av Jörn Donner ett par år efter det att boken kom ut. Anna Godenius gjorde en minnesvärd tolkning av Tova. Här är det en annan skådespelare "känd från filmen" (till exempel "Grabben i graven bredvid" 2002), Elisabeth Carlsson, som får agera kuschad biblioteksassistent som blir våldtagen på sin födelsedag, men som faktiskt reser sig. Och hon gör det med en imponerande styrka och hög trovärdighet.

Ensemblen är liten och tre manliga skådespelare får göra sex mansroller. Men det är en svaghet som används smart. Övergångarna mellan rollbytena är oerhört eleganta, sömlösa metamorfoser utan att skådespelaren lämnar scenen. Tovas pappa blir till Tovas man i Christer Fants gestaltning. Mest imponerar Sven Ahlströms övergångar från odrägliga tonårssonen Mick till våldtäktsmannen Martti. Han är bra på att spela den femåriga upplagan av samma son också.

Den andre sonen Jockum, spelad av Nils Wetterholm, är dramats stora komplikation, den som ger ännu ett djup till handlingen i slutscenen. Ändå saknar jag bokens slutkläm från scenen, en hoppfull uppmaning till förändring.