”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla.”

Hjalmar Söderbergs ord skulle ha kunnat vara ursprungstanken till Chicago, musikalen som skrevs av Fred Ebb, Bob Fosse och John Kander och handlar om 1920-talets Chicago. De två rivalerna Roxie Hart och Velma Kelly möts i fängelset efter att ha mördat sina svekfulla älskare. Det blir snart uppenbart att det alls inte handlar om skuld eller oskuld utan om att dupera och övertyga såväl jury som journalister med glitter, glamour och tårdrypande historier. Som sin tids C-kändisar kämpar de för att ständigt tillfredsställa reportrarnas smattrande pennor. Det kommer mig att tänka på dagens talangtävlingar och dokusåpor där deltagarna lockas till förnedring och att ständigt överträffa varandra, i tron att det ska ge dem en framtid i rampljuset. En säsong senare har det kommit nya idoler som älskas av Alexander Bard, nya deltagare som har sex i Paradise hotell. För många kan upptäckten att ens namn inte längre pryder löpsedlarna säkert vara smärtsam.

Koreografen Roine Söderlundh gör här sin regidebut i en snygg och cynisk show om jakten på kändisskapet. Han har i stort sett varit trogen Ebbs och Fosses manus, men leker mycket med koreografi och kostym vilket ger materialet en ny fräschör. Jag hade sett fram emot att se hur Söderlundh skulle gå tillväga i ”Cell block tango”, och blir inte besviken. Mörderskorna som klättrar på fängelsegallret sätter showens ton, både musikaliskt och visuellt.

Lisa Nilsson gör en strålande insats som Roxie Hart med en perfekt balans mellan att vara sockersött offer och samvetslös brottsling. Sharon Dyall ger vampiga Velma Kelly en stark och rå om än en något karikatyriserad tolkning.

Dan Ekborg är klockren som skrupellöse advokaten Billy Flynn, som enligt egen utsago kunde ha räddat Jesus från korset om denne bara hade befunnit sig i Chicago och haft 5000 dollar. Ekborg glittrar lika mycket som sin paljettskjorta och bjuder till och med på ett litet steppnummer. Han och Nilsson har tidigare delat musikalscen och det är i några av deras gemensamma nummer som det tänder till rejält, inte minst tack vare Söderlundhs koreografi. ”Båda slogs om en pistol” är en härlig uppvisning i musikalisk symbios och kvickhet.

Fredrik Lycke spelar föreställningens enda sympatiska karaktär, Roxies snälle men naive man Amos, och sjunger en mycket rörande ”Herr Cellofan”. Bland alla karriärstörstande människor som villigt kliver över lik för att få en stund i strålkastarljuset blir hans osynlighet extra gripande.

Min enda besvikelse är första mötet med fängelsedrottningen Mama Morton. Det är absolut inget fel på Kajsa Reingardts prestation, men med Queen Latifahs tolkning i minnet blir hon inte riktigt den där kraftfulla supermamman och hjälps inte heller upp av koreografin.

För den som är det minsta modeintresserad är kostymen en upplevelse, skapad av couture-designern Lars Wallin. Inspirationen är förstås 1920-talets scen men med spännande nytolkningar. Prakt och glitter, utan att vara plastigt eller grällt. Det må vara en cynisk värld vi lever i men visst blir allt lite roligare med glitter, glamour and all that jazz.