Uppsala stadsteater har verkligen inte sparat på krutet när de sätter upp Jerry Bocks och Sheldon Harnicks klassiska musikal ”Spelman på taket”. Den största musikalsatsningen i teaterns historia, annonserar man stolt. Det märks. Martin Chocholouseks snygga scenografi, Lena Lindgrens fantasifulla kostymer, orkester, dansare, kör och stor ensemble, varav flera musikalartister. Allt är väldigt välgjort och lär säkert tillfredsställa också den kräsnaste musikalkonnässör. Hantverket går knappast att klaga på.

Berättelsens grundintrig är dock lika utsliten som igenkännbar; en äldre generations traditioner som ställs mot de ungas vilja till förändring. Vad som gör ”Spelman på taket” till en så sympatisk musikal är emellertid att den inte förenklar eller spetsar till denna konflikt alltför starkt. Sensmoralen skulle kunna sägas vara att såväl traditioner som nytänkande har ett värde. Och det är givetvis sant.

I centrum av berättelsen står Tevye, som värnar starkt om de judiska traditionerna och som får det svårt när hans döttrar inte nödvändigtvis vill gifta in sig i de ur hans synvinkel mest fördelaktiga partierna. Hjärtat har han dock på rätta stället och efter några lätt anklagande samtal med Herren, Tevye är något av en lightversion av Bibelns Job, får döttrarna en efter en som de vill. Lars Väringer, denna sant älskvärda skådespelare, är klockren som Tevye, nästan lika på pricken som hans Hugo Rask i ”Egenmäktigt förfarande”. Lolo Elwin är hans skarpa hustru Golde, som endast efter trugande kan bekänna sin kärlek.

Berättelsen berör också förföljelsen av judar i det förrevolutionära Ryssland, och uppsättningen tas till sist ända in i vår samtid; migrationens tidevarv. Riktigt drabbande eller särskilt angeläget blir det dock aldrig. Regissören Ronny Danielsson är ett sant musikalproffs, han har gjort flera fina musikaluppsättningar på Stadsteatern tidigare, och vet exakt hur en sådan här föreställning ska balanseras: Lagom dos sentimentalitet, skratt på rätt ställen, inte provocera fram för mycket tankemöda hos publiken. Underhållning framför allt.

Det är givetvis inget fel i det. Det är snarare precis vad genren dikterar. Samtidigt kan jag tycka att det är synd, att när teatern satsar som störst är det på något med i stort sett obefintlig långtidsverkan. Visst har man trevligt i stunden. Men det är glömt imorgon.