På Stadsteaterns lilla scen i Stockholm möts publiken av en lätt kitschig ruinmiljö, bekant från – ja, själva idén om andra världskriget. Det är som om man direkt ville adressera det som snart blir uppenbart: vi har varit här många gånger förut.

Nej, Georg Kreislers självbiografiska musikal från 1971, om judinnan Lola Blau som flyr Österrike när nazisterna marscherar in 1938, är inte särskilt originell. Mot projicerade filmsekvenser av Hitler följer vi hennes flykt till USA och hur hon tappar bort sin älskade, hankar sig fram som kabaréartist, bryts ned av industrin och till sist återvänder till ett andligt ruinerat Europa.

Även berättargreppet är lätt bedagat. Lola Blau är i nutidsplanet en dement liten kvist till kvinna som famlar bland gamla brev och papper och under vårdarnas överlägsna leenden återupplever det förflutna. Sara Jangfeldt som gestaltar henne skiftar snabbt och enkelt mellan decennierna: en rödblond peruk över det vita håret och ett par målade läppar så är vi tillbaka i 40-tal.

På pappret låter det alltså inte så extraordinärt, men vad som inte ryms på det där pappret är musiken. Pjäsen består till stor del av helt fantastiska, språksprudlande sånger, som spänner från det spröda till det ekivoka men vars grundackord förblir melankoliskt. För den som ojar sig över den samtida svenska teaterns vänstervridning finns här också en del vass politisk satir i Brechts och Tucholskys tradition att fnysa åt. Det roligaste stycket är kanske det om "Frau Schmidt", överklassnazisten som lyckades fly Tyskland med sin soldat till man precis innan krigsslutet, och som nu döljer det gamla svärmiska judehatet bakom svammel om "den tyska kulturen".

Här måste Rikard Bergqists lyftas fram. Hans översättningar av Kreislers krumbuktande karamellodikter är lika smarta, smidiga och sonora som hans regi.

Vad som inte heller ryms på ett papper är Sara Jangfeldt, perfekt framhävd av tre följsamma musiker. Lola Blau är med sina olika personor och många bottnar krävande att gestalta, men herregud vad Jangfeldt gör det bra. Ibland är hon nästan för lysande; då skiftar föreställningen till ett illusionsnummer där man lätt fastnar i tekniken – hur går det till när hon utan att förlora en enda nyans i uttrycket på ett ögonblick vänder från att äga scenen i ett vilt sång- och dansnummer till att göra en osäker skådespelare utan jobb?