Stefan Karpe kom på den briljanta idén att framföra "operornas opera" Tosca i Uppsala och använda tre historiska miljöer i staden att motsvara de historiska miljöer i Rom operan skall utspelas i. Efter styrgruppsbildande, val av regissör m.m. kom sålunda kyrkan Sant´ Andrea della Valle i Rom att bli Uppsala domkyrka (Akt 1); Palazzo Farnese i Rom blev Uppsala universitetsaula (Akt 2) och Castel Sant` Angelo i Rom motsvarade rikssalen, Uppsala slott (Akt 3). Efter säkert oändliga repetitioner, mycket gnetande och problemlösningar var det så i fredags tid att beskåda när Uppsala 2008 skulle förvandlas till en av politisk och andlig brytning färgad tid i Rom år 1800.

Inte i någon spelmiljö fanns orkesterdike, så man hade valt den akustisk - praktiska lösningen att genomgående placera den stora orkestern bakom scenen/spelytan.  Denna lösning hjälpte inte alltid sångarnas hörbarhet men fungerade utmärkt i den svåra koordinationen orkester/sångare. I andra och tredje akterna fanns enbart scen- belysning (sparsam men effektiv), så i mörk lokal gällde det att ha läst på librettot i förväg! Akademiska kapellet spelade genomgående strålande dramatiskt, både i häftiga klanger från brasset/slagverket, skira toner från träblåsarna och elegiska toner från låga stråkar. Första aktens kanonskott var också mycket vältajmade och effektfulla.
Redan i första akten ställs handlingens goda triumvirat konsten, skönheten och kär- leken gentemot maktfullkomlighetens förtryck och egoism. Både kostymering och väl avvägt agerande och sång understryker var karaktärerna hör hemma. Flyktingen och fritänkaren Angelotti, ovårdad och i rufsigt skägg, är precis så skräckslaget förvirrad som man kunnat vänta sig. Angelottis gode vän och åsiktsbroder konstnä- ren Cavaradossi är mer utstuderat, vårdslöst "fashionabel". Dennes första aria Recondita armonia (Hemliga harmoni), där han jämför miniporträttet av sin älskade Tosca med den stora Maria Magdalena-målning han just arbetar med, sjungs med både elegans och passion. Tosca, i eleganta kläder och sitt på en gång fromma, koketta och vildsint svartsjuka agerande är en riktig prima donna; särskilt tydligt åskådliggjort i hennes aria Lo dici male, en riktig kärlekens lovsång med både instrumental och vokalt ljus klanggloria.  Den muttrande sakristanen, ofrivillig hjälpreda åt alla håll, är så sakralt prydlig i klädsel och agerande man kan begära. Polischef Scarpia, omättlig sökare efter makt, vin och kvinnor (han åtrår Tosca som kommande erövring) uppträder lika kyligt och hånfullt som hans strikta klädsel och kraftfullt stela röst antyder. Vimlande körfolk, kardinalsprocession och lovsångens Te Deum ger första akten en både klangimponerande och förvirrande avslutning ("Tosca, du gör att jag glömmer Gud!" yttrar Scarpia).

Andra akten i universitetsaulan där orkestern är uppe på scenen, den rensade ytan direkt framför scenen föreställer Scarpias kontor, nedgången under scen får fungera som tortyrkammare och sidoutrymmena som undervåningen i Palazzo Farnese. Scarpias inledande monolog visar honom som den svekfullt intrigerande orm han är. Kontrasten mellan hans förhör av Cavaradossi parallellt som kantat med orkester, kör och Toscas solo framförs i undervåningen är otäckt effektfull. Triangeldramat Cavaradossi - Scarpia - Tosca blir smärtsamt intensivt, ytterliggare understruket av Toscas klagosång och bön till Gud Vissi d´arte, vissi d´amore (Jag har levt av konsten, levt av kärlek). Arian uppbyggs raffinerat från lågmält lamento till starkt förnummet patos. När Tosca i blint hat hugger ihjäl Scarpia ("Det här är Toscas kyss!") är det en logisk kulmination på hela akten. Strålande!

Tredje akten inleds med dyster morgonmusik och en herdepojkes sorgsna sång. Cavaradossi sjunger sin aria E lucevan le stelle ("Sången till livet") i tron att hans liv snart skall ändas. Intet öga var torrt efter den praktfullt innerliga sången. Cavaradossi blir avrättad på riktigt (tvärtemot vad Tosca tror sig ha avtalat med Scarpia), så hon tar konsekvensen, att vara villig att offra livet för det man tror på och den man älskar och störtar så till sin död. Nu är ju inte rikssalen som taket på Castel Sant´Angelo, så Toscas död blev något mindre "dramatisk" än vad Puccini tänkt sig.

Alla medverkande, allt ifrån Uppsala universitet till sångare (nämnda och onämnda) och orkester skall ha beröm och tack för en enastående prestation vilken krönts med så stor succé och framgång. Särskilt tack till Stefan Karpe, både för idékläckning och så storartat musikaliskt genomförande av ett så gigantiskt projekt.