Problemet med teatern som konstform är att den kräver att betraktaren ska vara trofast och förbli sittande i ett ofta grusat hopp om att den aktuella föreställningen ska leva upp till förtroendet. Det går förvisso att resa sig och gå, men det är en väldigt stark och socialt obekväm markering. Med bildkonsten blir däremot mötet mer jämlikt och en parallell investering från bägge håll.

Det ovanstående är en något förenklad förklaring till varför jag uppskattar premisserna i Py Huss-Wallin och Jimmy Meurlings interaktiva och platsspecifika teaterprojekt ”Satans demokrati”, som i en blinkning till teaterkompaniet Punchdrunks stora amerikanska succé ”Sleep no more” ger betraktaren en mask och låter publiken vandra runt i en gigantisk scenografi efter eget huvud.

I grunden bygger ”Satans demokrati” på Michail Bulgakovs systemkritiska roman ”Mästaren och Margarita” men den ganska vaga historia som utspelar sig över tre våningar och 3500 kvadrat i ett kontorshus i Sickla förhåller sig väldigt fritt till den komplexa förlagan. Men vi får några nyckelkaraktärer och en kamp mellan ont och gott och en rejäl skopa karnevalistisk magisk realism. De narrativa gesterna är väldigt tydliga och här och var samlas delar av publiken in till nyckelscener där Woland, det vill säga Satan, på premiären rätt så magnifikt spelad av Angela Wand, har inkarnerats i form av en vulgärt bräkande amerikansk programledartyp som fräter bort vår fria vilja med hot och dum kommersialisering. Dramaturgiskt fungerar de uppsamlande scenerna (en gameshow, en rättegång, en avrättning…) som förhållandevis tilltalande pauser i det fria utforskandet av de hundratals rummen, som har utformats i ett stort samarbete med hundratalet arkitekturstudenter och konstnärer, och som är föreställningens mest självklara behållning.

Madrasserade celler, hängande skogar, rum för tortyr och övervakning, skräckfilmsreferenser, dystopiska barnrum, hamsterburar för människor, helvita monokroma (mar-)drömmar, labyrintiska krympande gångar och lönnrum fyllda av glittrig eskapism. Det finns inga sublima undertoner i ”Satans demokrati”. Men att röra sig i den enorma scenografin är en svårartat underhållande mardrömsvandring där det obehag som de dystra referenserna till krig, våld och totalitärt förtryck för med sig triumferas av den positivt barnsliga nyfikenhet som den enorma julkalendern väcker. Och som sådan blir föreställningen en magnifik och medryckande illustration – det är i en naiv förtjusning vi hittar kraft för motstånd mot totalitära tankar.