OPERA. Sommarens barockuppsättningar på Drottningholmsoperan drog i lördags igång med premiären på Händels Xerxes. Sångarna är hämtade från Operahögskolan, så långt ned i klasserna som årskurs två. Vi tar det med en gång, för er som nu tänker "skolteater" eller "nedskurna anslag": Ensemblen är mestadels utmärkt, och mer spelglad än genomsnittet. Och debuterande Karolina Blixt som Xerxes sopar banan med allihop.Mezzosopranen Blixt gör ett porträtt av ondska genom att utstråla nonchalant likgiltighet inför andras öden. Allt med en mogen röstteknik som ger henne full kontroll över såväl snabba sextondelslöpor som långa, sugande jämna diminuendon. Precis min typ av kraftfull, mörk mezzoklang, koncentrerat mättad ut i kanterna med en stor kärna, och flexibel nog att bära känsloregistret. Efter lite tvekan i sin inledade trädkramararia (Ombra mai fu, där Xerxes prisar platanens skönhet, verkets enda riktigt kända aria) kastar hon kopplet på rösten.Scenpondusen visar också på en mognad bortom skolåren och låter henne trovärdigt dominera scenen som man. Blixt har bland annat Carmen på rollistan - med sin utstrålning kan hon vara grym i en roll med så mycket karaktär. Plus också till Anton Eriksson som generalen, en fylligt varm och sammetslen baryton med berömvärd smidighet, särskilt i melismerna där basar ofta har svårt att hänga med Händel utan att tappa klangen. Även Sara Anderssons (storasystern) fina huvudklang övertygar när hon får scenen för sig själv.

I övrigt hördes enstaka småskavanker; kraft- och klanglöst ibland, någon halkar ett slag fel innan dirigenten Mark Tatlow lotsar honom tillbaka, men överlag är kvaliteten hög hos framtidens sångare. Den samlade klangen i slutkören är verkligen oväntat bra.Husorkestern är smidig och hemtam, framför allt den självständiga och stabila generalbasgruppen. Kanske lite passionsfattigt ibland, men bra i exempelvis den lite bredare penslade inledningen till tredje akten.På Drottningholm, i princip oförändrat i över 200 år, betyder Händel en orgie i originaldekor, plataner i papp och - lycka! - några sekunder med den berömda åskmaskinen från 1700-talet. En unik retroupplevelse.

Men ett problem måste ändå diskuteras. Så här är det: Kungen är förälskad i generalens dotter, som är förälskad i kungens bror, men det är hennes syster också, och alla lurpassar på alla i en malström av intriger, förklädnader och hemliga brev som hamnar i fel händer. Hänger ni med? Bra.Då tar vi det på 1600-talsitalienska. Jättefort.Det är inte svårt att förstå att det tar emot att smälla upp en textmaskin i en teater som i allt väsentligt ser ut som den gjorde när Gustav III satt i logen. Tidsresan är Drottningholms största tillgång. Men det valet kostar.Samspelet i dialogerna i den här unga ensemblen är på tok för bra, humoristiskt och rappt för att det ska vara helt okej att inte kunna följa dem fullt ut. Det är uppenbart här William Relton har lagt krutet i regin. Karolina Blixt är fulländad när Xerxes storebrorsar runt stackars Arsamene med utstuderad överlägsenhet i alla detaljer. Varje replik ageras ut - och så förstår man inte mer än brottstycken av flera minuters dialog. Det gör mig ledsen att se så mycket begåvat arbete kastas ut med badvattnet.Ensemblen fyller i många luckor med sitt ändamålsenliga spel. Men snabba recitativ med flera inblandade är naturligtvis bortom räddning. Rätt eller fel? Du bestämmer. Jag lutar åt det senare.För Uppsalabor är den världsarvsmärkta Drottningholmsteatern nästgårds. Kom inte och säg att jag inte varnade er när Karolina Blixt har försvunnit utomlands.