Replik på Krister Gustavssons artikel "Jag ser ett äventyr i färger och former", UNT Kultur 25/8

Krister Gustavsson cyklar runt i Uppsala och beundrar alla nybyggen. Färgerna och formerna på husen är ett äventyr att beskåda (UNT 25/8). Jag betackar mig för ett sånt äventyr. Var är grönområdena? Var är livsutrymmet? Husen står tätt och trångt så man knappt kan andas. Alla variationer i färg och form bara förvirrar. Det är variation för variationens skull utan styrande idé. Eller rättare sagt är idén att människor är olika och därför ska de bo olika. Det är en ytlig syn på mänsklig mångfald. Denna förvirrande arkitektur är den ena av tidens dominerande stilar.

Gustavsson ondgör sig över Arkitektupprorets konservativa syn på stadsarkitektur. Själv talar han sig varm för framtiden. Det främsta exemplet är Segerstedthuset. Jag tycker det är ett skräckexempel på den andra av de dominerande stilarna: glasarkitektur. Idén här är att man ska ha total insyn i människors liv. Den genomskinliga människan utan privatliv eller hemligheter är idealet. Det är en totalitär metod för att kontrollera och manipulera folk.

Artikelbild

UNT 25 augusti

Hur skapar man en mänsklig stad som andas och lever? En stad där folk har sitt privatliv och samtidigt deltar på ett naturligt sätt i samhällslivet. En levande stad för levande fria människor. Arkitektur speglar olika ideal i tiden. Vi är både individer och samhällsvarelser och bra arkitektur måste svara mot dessa realiteter. Det gör varken glasarkitekturen eller den förvirring i färg och form som Gustavsson höjer till skyarna.

Det byggs mycket i Uppsala men det byggs inte för människor utan utifrån modestilar inom arkitektur. En stad som andas behöver grönområden och hus som lever och sjunger om den fria människan. Där vill jag bo och vara Bo.