Låt mig pröva en tes: att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former.
Det sker genom tekniken förstås. Mobiltelefonerna med sina burrande och blippande påminnelser från omvärlden. Nätsurfandets flimrande intryck där också ensam hemmakväll kan kännas som att befinna sig på en perrong i rusningstid. Facebook med sin ständiga snick-snackande fikarast. Numera tittar de flesta på tv med sina smartphones i handen och även bokläsningen förväntas vi alltmer dela med andra i takt med att den blir digital.

Men kampen mot avskildheten manifesteras även i det fysiska rummet.

I husen vi bygger: alltmer transparenta, med glasväggar och stora fönsterpartier som suddar ut gränserna mellan ute och inne. Insyn och utsyn, alla ser alla.

I kontoren där arbetslinjens nio-till-halv sex-arbetare tillbringar merparten av sin vakna tid: stora öppna ytor. Kontorslandskapen, som kom på 60-talet och sedan blev omoderna igen har på senare år upplevt en stark renässans. Det ligger ju så mycket i tiden: alla ska vara sammankopplade, samtidigt närvarande, i en flytande, flexibel gemenskap, ingen ska sitta för sig själv och uggla. Inte ens på toaletterna (85 procent använder sin iphone då). Och de så kallade "tysta rummen" är möjligen just det, tysta, men sällan avskilda: glasväggar gör att även den som går undan förblir en del av den stora pågående gemenskapen.

Än sen då? Det är ju roligt att jobba i landskap! Jag menar det faktiskt: man småsnackar, delar tankar och idéer. Slänger ut en fråga, får nån reaktion. Precis som på Facebook. Hela den samtida kulturen är ibland som ett intryckens lekland. Och det är underbart: denna stadigt utåtriktade förväntan, alla utbyten, nyfikenheten, idérikedomen, rörligheten. Plötsligt simmar individualisterna i samma varma pool. Är det rentav en version 2.0 av den svenska kollektiviteten? Alla ska med!

Ja, det är förförande - och det är rätt läskigt när man tänker på det. Att avskildheten nästan har utrotats utan att man riktigt märkt det. Att det så sällan talas om vad vi förlorar på kuppen.

Kanske är det det intellektuella. Jan Åke Granath, professor i arkitektur vid Chalmers, skrev i Dagens Industri år 2006 att kontorslandskap passar bättre för kreativt än för intellektuellt arbete. Det var innan de sociala medierna hade uppfunnits, men jag vågar påstå att det gäller även där: kreativt, ja, intellektuellt, nej.

Kanske är det koncentrationen. Hjärnforskaren Katarina Gospic hävdade i en intervju i Dagens Nyheter härom veckan att kontorslandskap är helt i strid med hur vår hjärna fungerar. Där kan man inte koncentrera sig på en arbetsuppgift, visar forskning. Vår smartaste del av hjärnan, pannloben, får i stället kämpa för att inte bli distraherad. "I en amerikansk studie blev arbetarna avbrutna var elfte minut, drygt fyrtio gånger på en arbetsdag. Varje gång tog det uppemot tjugofem minuter att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften." (12/9)

Kanske är det även fördjupningen vi förlorar. Den amerikanske författaren Nicholas Carr beskriver i boken The Shallows från 2010 hur internet premierar ett snabbrörligt, ytligt tänkande och en kursiv snarare än fördjupad läsning av texter.

Fördjupningen, koncentrationen och det intellektuella, alltså: om det är vad som försvinner när vi bygger bort avskildheten är det illavarslande. Minst sagt. Också för öppenhetens och gemenskapens framtid.

Jag tror att avskildheten dessutom rymmer mer än så. Långsamheten, till exempel, vars dygder Uppsalaprofessorn Owe Wikström har beskrivit i essäsamlingen Långsamhetens lov från 2001. Tråkigheten, bristen på intryck och händelser. I avskildhet kan tankar röra sig fritt eller lägga sig helt stilla, utan att någon utifrån vispar runt. Det är en plats där man inte dras med i olika flöden och opinionssvall utan i stället får försöka bestämma sin egen position.
Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt.