Rickard Flinga har ett sympatiskt sätt att nämna ens förnamn. Det är mycket amerikanskt. Med jämna mellanrum skjuter han in det i en mening. Inte för ofta, men tillräckligt för att tilltalet ska bli personligt.
—Du förstår, Peter, ingen som har suttit i ett amerikanskt fängelse som jag, har skrivit en bok om det. Inte för att de inte kan, men de vågar inte. De är villkorligt frigivna och skulle de som jag kritisera systemet och nämna namn, då skulle polisen göra allt för att finna en anledning att arrestera dem. Sedan försvinner man.

Vi sitter på Rickard Flingas balkong i Nyby i Uppsala. De klarblå ögonen undanröjer varje tvivel om vad "försvinner" betyder i sammanhanget. Han tänder en filterlös cigarett. Vid vänster ögonvrå har han en svart tår tatuerad — de kriminellas tecken för att man har dödat någon.
I Rickard Flingas fall skedde det 1981, när han mördade en arbetskamrat med elva skott. Han misstänkte att mannen förgripit sig på hans unga dotter. Straffet blev 45 års fängelse. Det förlängdes med ytterligare 7 år efter ett knivbrott.
Eftersom Rickard Flingas föräldrar var svenskar så var han svensk medborgare. Det innebar att han efter 20 år i fängelse, varav 13 i isoleringscell, utvisades på livstid. Hans nya hem blev Sverige, ett land han aldrig tidigare varit i.
Efter fem år i Sverige har han lärt sig språket. Nu rör han sig lika motståndslöst som halsbrytande mellan svenska och engelska. Ibland flera gånger per mening. Men välformulerat och med ett slags eftertänksam långsamhet.
—Jag skrev boken på engelska och förlaget översatte den sedan. Det vore roligt om den kunde ges ut på engelska också. Vissa uttryck blir lite löjliga på svenska.

Att han skulle skriva en bok om sina upplevelser var förlagets idé. Kontakten förmedlades av filmaren Tom Alandh, som gjort en dokumentär om Rickard Flingas första tid i Sverige. Han hade inte skrivit något förut, men det gick ganska lätt.
—Jag har läst ganska mycket i mitt liv. Mycket Dickens och Melville. Victor Hugos Les misérables är också en fantastisk bok. Men jag skrev ungefär som jag tänker. Mycket fakta, utan att gå in så mycket på känslor. Man kan inte alltid dra in läsaren i sitt eget liv.
Resultatet är en ganska avskalad och pedagogisk prosa. De litterära förebilderna kan anas i bokens första rader: "Jag föddes i Buenos Aires i Argentina. Närmare bestämt en regnig onsdagsförmiddag i april 1951."

Därifrån fortsätter berättelsen genom en ganska strulig uppväxt, drogberoende och slutligen den fruktansvärda tiden i fängelse. Den amerikanska fängelsevärlden tycks ha betydligt mer gemensamt med Gulag än den svenska kriminalvården.
När Rickard Flinga satte sig ner för att skriva boken var han tvungen att mentalt förflytta sig till den tid han skildrade. Det nästintill ofattbart brutala fängelselivet väckte nattens maror.
—Jag drömde att livet jag nu lever var en dröm. I mardrömmen vaknade jag och var tillbaka i fängelset. När jag verkligen vaknade ur mardrömmen var det ingen idé att försöka somna om. Jag gick upp, ibland klockan tre på natten, och satte mig i vardagsrummet.
Han tänder ännu en cigarett.
—I fängelset måste man anpassa sig eller sjunka. Jag hade 30 års livserfarenhet av vad man får och inte får göra. I fängelset är det helt annorlunda. Om du ser någon bli knivhuggen på gatan så ringer du polisen. Om det är i fängelset så tänker du bara: "good it's not me" och ser bort. Att säga till en vakt är ingen idé, för de har ofta en fot i fängelset. De går inte att lita på.

Det tog Rickard Flinga ett år att skriva klart manuset. Med hjälp av en redaktör omarbetade han vissa avsnitt, strök och lade till.
—Jag har försökt skriva den på ett enkelt sätt. Så att det blir en sidvändare. Den går att läsa på fyra timmar om man vill.
Titeln, Iskallt och stenhårt, är hans egen.
—Jag vet inte vart den kom ifrån. Men jag tyckte att den passade bra. Den fungerar bra på svenska, eftersom man förstår att den syftar på fängelset. På engelska skulle man inte veta om det var mig själv jag menade.
Rickard Flinga hoppas att boken ska bli uppmärksammad. Han funderar redan på nästa — den om hur han har anpassat sig i Sverige.
—Men med tillbakablickar till fängelset. Det är en mängd saker som inte fick plats i den här boken. Jag skulle vilja skriva en roman också.

Chanserna är goda att boken kommer att uppmärksammas. Inte minst för den hårda kritik Rickard Flinga riktar mot "karriärdiplomaterna och pappersvändarna" på utrikesdepartementet. Det fanns möjligheter för honom, som svensk medborgare, att avtjäna en del av sitt straff i Sverige. Men det stoppades av dåvarande justitieministern Laila Freivalds. I boken publicerar han det brev där hon avslår hans begäran.
—Hon motiverar beslutet med att jag inte hade tillräcklig anknytning till Sverige. Men jag är svensk medborgare och i Sverige bodde mina föräldrar och min bror. I USA hade jag ingenting.
Rickard Flinga brevväxlar med Annika Östberg, som sedan 24 år sitter i fängelse i Kalifornien. Boken tillägnas henne och hennes kamp för att bli fri.
—Jag skulle kunna få ut Annika på ett år. Jag kan det amerikanska rättssystemet i dag eftersom jag ägnade mycket tid i fängelset åt att studera juridik. Jag har erbjudit utrikesdepartementet min hjälp. Men de svarar inte.