Jag läste nyligen Isabelle Ståhls roman ”Just nu är jag här”. I boken, som har kallats för en generationsroman, flanerar vi tillsammans med huvudpersonen Elise genom Södermalm i ett kombinerat rus av antidepp, förföljelsesyndrom och förtätad Tindertristess.

Och jag gillar, för det mesta, hur boken skildrar valfrihetsparadoxens påfrestningar men när Elise påbörjar en affär med en emotionellt förstoppad äldre man kniper jag ihop ögonen, slår ihop hälarna tre gånger (ja, som Dorothy i det magiska landet Oz) och mumlar besvärjelsen: ”snälla börja inte hålla på med piskor, snälla börja inte hålla på med piskor, snälla börja inte hålla på med pi...”. Och då plockar den äldre mannen upp sin lilla väska med ”leksaker” och flänger upp huden på henne, och i en välsignad stund är hon befriad från att vara 28, bo mitt i Stockholm och ha en snäll pojkvän i polo som gillar Hegel och cykling.

Medan Elise får förlösande stryk drabbas jag av motvillig déjà vu. Kanske för att det känns som om jag läser om kvinnors längtan efter­ en frälsande hudflängning i typ varenda bok.

Artikelbild

| E L James, författaren bakom ”50 nyanser”, en boktrilogi som skapade BDSM-hysteri världen över. Förkortningen BDSM står för bondage och disciplin, dominans och underkastelse, samt sadism och masochism.

I Sally Rooneys (litte­raturens egen Lena Dunham) senaste roman ”Normal people” börjar den skygga, tillknäppta Marianne att, i skuggan av föräldrarnas misshandel och en dysfunktionell relation, engagera sig i BDSM-fantasier.

I Agnes Lidbecks ”Finna sig” fantiserar bokens klaustrofobiska huvudperson Anna om våld och sexuell förnedring.

Fay Weldon kunde inte låta bli att låta sin klassiska hondjävul bli skinnflådd mitt i emancipationen från sitt kärlekslösa hemmafruskap.

Och såklart är Nobelprisbelönade Elfriede Jelineks pianolärarinna, den tortyrlängtande Erika Kohut, något av alla dessa BDSM-gestalters mamma. Sträng, reserverad, in­bunden, och insyltad i en obehaglig relation till sin egen mor.

Fast kanske är det fel att kalla det BDSM. Är det en sak jag har lärt mig av ”50 shades”-hysterin som triggade BDSM-utövare världen över att missionera läggningens gyllene regler och evangelium, så är det att BDSM inte ska handla om våld utan tvärtom om samtycke, kanske i högre grad än hos dem med vanilj­vanor. Att utövare skulle lida av psykisk ohälsa mer än någon annan grupp i samhället motsägs av flera studier.

Men i fiktionens värld framställs inslag av det som kallas för BDSM som kvinnliga karaktärers yttersta uppror mot inre och yttre demoner: just psykisk ohälsa, barndoms­trauman, tristess, cellskräck inför vardagen, den egna sexualiteten – lex Catherine Denevue-rullen ”Belle de jour” från 1967, där en ung kvinna efter antydda barndoms­övergrepp försöker bota sin oförmåga att ligga med sin man genom att leva ut tortyrfantasier på en bordell. Och alltid leder utlevandet till nya katastrofer.

Ja, ja, jag fattar, jag fattar. Det handlar om symbolik, lek med maktstrukturer och maktspel, en våldsam befrielse från det egna jaget, en sorts trotshandling, ett lösgörande och ansvarsbefriande. Våldsfantasierna är ett sätt att lösa upp inre knutar, frigöra sig från det som plågar på riktigt – och på sätt och vis förskjuta det, fly från det.

Problemet är bara att det som be­rättargrepp har blivit förbannat trå­kigt. Och förutsägbart. Snart är det lika utslitet som en vresig (men oerhört kompetent) poliskommissaries oförmåga att spotta i flaskan. Nej, bevare oss från litterär ­spöslitning.