Undergången som ett svar på en mänsklig drift att alltid bli bättre och bemästra naturen. Monstret som ett svar på normens hat mot anomalin och ”dom andra”.

Krig, sjukdomar, miljöproblem, genmanipulation, naturkatastrofer, ideologiskt betingat hat, skenande hybris och nästan vad du vill. Mary Shelleys ”Frankenstein – den moderne Prometheus” fungerar som allegori för de flesta problem som sysselsatt människan de senaste hundra åren. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt för en gotisk skräckberättelse som skrevs av en 19-åring för 200 år sedan.

Det arketypiska motivet går ständigt igen i konst och litteratur, men som alla fungerande arketyper fortsätter det att hålla för nya tolkningar. Det är för övrigt också en av de saker som blir tydlig när man rör sig genom Köttinspektionens säsongsöppning ”If I Cannot Inspire Love, I Will Cause Fear”, där nio konstnärer från det Umeåbaserade konstnärsdrivna galleriet Verkligheten tar sig an temat.

Artikelbild

| Fanny Carinasdotter.

Clarissa Siimes, Mattias Olofsson, Gerd Aurell, Mia Rogersdotter Olofsson, Sandra Wasara-Hammare, Fanny Carinasdotter, Alexander Svartvatten, Ida Hansson och Helena Wikström har presterat en rik utställning som visar hur fruktbart och brett motivet kan tolkas.

Vi får fotografier som i storformat dokumenterar aktuella miljöproblem, dystopiska dataspel, underliga ympningar av växter, kol som långsamt sjunker i vatten, dumpstrat stinkande kött som sys ihop till nya former och både fria och direkta dialoger med Mary Shelleys text.

Nästan alla verk sticker ut på något sätt. Det märks att Verklighetens medlemmar för en dialog om skapande inom gruppen och kompletterar varandra.

Gerd Aurells tredelade verk ”Då kom hormoslyret som en räddande ängel” utgår från vår drift att få skogen att växa som vi vill. På ett fint sätt griper det tag i besprutningen av växtgiftet hormoslyr, som under några decennier användes för att döda lövträd i de svenska skogarna. Några effektiva teckningar där djur och växter successivt försvinner har sällskap av en intervju där ett par gamla kronojägare talar om sina minnen av besprutningen. Det är djupt rörande att höra de åldrande männen tala om tidens naiva förhållande till de aktuella gifterna och de magkänslor som antydde att det var fel att avlägsna urskogens mångfald.

Artikelbild

| Mia Rogersdotter Olofsson.

Rörande är också Sandra Wasara-Hammares ljudbaserade ”Varelsen, Frankenstein, Mont Blanc och blixtarna”, som till största delen består av en sång som betraktaren får lyssna på i hörlurar i ett litet, avskilt rum. Här skildras desperationen i det blivande monstrets fruktlösa jakt på kärlek och gemenskap på ett direkt och mycket emotionellt sätt. En fin kontrast till Aurells väldigt faktiska tolkning av temat.

Exemplen ovan kunde lätt bytas ut mot andra. Verklighetens Frankenstein är som en gotisk nöjespark som påminner oss om att världen är full av problem att fokusera på om man tröttnar på att svära över slötänkta och orangea presidenter.