Var livet inte mer? I den tanken satte Uppsalabon och numera också författaren Eva Ludvigsens skrivande fart.

Eva Ludvigsen var nämligen höggravid med sitt tredje barn. Huset renoverades. Barnen och hon själv turades om att vara sjuka och en önskan om något mer grodde.

En författarutbildning på distans blev lösningen. Idag är hon aktuell med sin första barnbok "Flaskpostmysteriet", en första del i en kommande serie på fem om Sonfjällsdeckarna.

Artikelbild

| Uppsalabon Eva Ludvigsen är dubbelt aktuell i vår. Hon utkommer både med en barn- och en ungdomsbok "Var det inte värre än så här".

Vad handlar boken om och vad fick dig att skriva boken?

– Den handlar om min barndom som jag tillbringade mycket i Härjedalen, där min mamma kommer ifrån. Jag ville skriva en bok om den miljön. Jag har ofta fått höra att jag får en speciellt ton när jag pratade om Härjedalen och jag ville utforska vad det var. Dessutom tycker jag att det är viktigt att det skrivs böcker som handlar om något annat än Stockholm, säger Eva Ludvigsen.

Förutom de välkända barndomstrakterna, där hon tillbringat alla sina lov, är bokens persongalleri befolkat av idel släkt och vänner. Men framför allt handlar boken om Eva själv och hennes kusiner.

– "Flaskpostmysteriet" är en pusseldeckare men nästa bok i serien blir en spökhistoria. Jag vill prova att skriva i olika genre och inte stanna upp utan utmana mig själv hela tiden.

Kanske är det därför som Eva Ludvigsen senare i vår också utkommer med ungdomsboken "Var det inte värre än så här". En bok som utspelar sig i universitetsmiljö i Uppsala och där kärleken blommar mellan en medicinare och en blivande jurist.

– Den handlar om Uppsala som smältdegel där människor från olika samhällsgrupper och ställen i landet möts. Men den handlar också om hur det är att ta de första vuxenstegen, vilket inte alltid är så lätt.

Bokens tillkomst är av det mer udda slaget. En vansinnighetsfärd, kallar Ludvigsen det och skrattar.

– Jag anmälde mig till NaNoWriMo, som betyder National Novel Writing Month och är ett slags maraton i skrivande. Jag ville testa om jag klarade det. Vid målgången på 50 000 ord så fick man en virtuell guldmedalj och efter en månad hade jag skrivit boken.

Men nu är det gjort och nya mål hägrar, även om den fullkomliga bokstavsexplosionen mattas av något. Kanske inte så konstigt efter fyra böcker på tre år, förutom ett gäng noveller i Allers veckotidning samt i två antologier. Hon kallar sig prestationsprinsessa och det inte utan anledning.

– Nu vet jag att jag kan leverera.