Det doftar hallon och sågspån. Solen bleker långsamt gröna ängar och i rabbatterna börjar många växter slokörat ana att deras tid snart är ute. Torkan har gjort att det inte går att vattna där det inte är helt nödvändigt, och gruset knastrar nöjt lite extra under törstandes fotsulor. Men Marianne Grandiens trädgård i Dumran är långt ifrån slagen. Blommorna ser lite trötta ut, men det är inte de som står i centrum. Det gör i stället en märklig samling katter, karpar, råttor, myskoxar, fladdermöss och en massa annat som sticker upp små illmarigt sinnade huvuden runt om i trädgården, som i sommar agerar utställningsyta för innehavarens djurskulpturer i lera.
— Naturen inbjuder till att visa konst, tycker jag. Det passar också bra att visa skulpturer i trädgården eftersom den har flera nivåer, säger Marianne Grandien som i flera år har funderat på att ställa ut hemma hos sig själv och nu är glad att det äntligen blivit av.

Många besökare
Det är en trevlig utflykt. Marianne Grandiens sommarhus ligger lite drygt 5,5 mil från Uppsala. Kör bara mot Edsbro och ta av mot Dumran och följ skyltarna med texten "skulptur".
Smala vägar, blandskog och fredliga kossor som njuter av sin tillfälliga frihet i hagar längs vägen.
— Det är en trevlig del av Uppland det här, men jag är ju urupplänning, en riktig rospigg, och det är ju precis den naturen också. Och grannarna är bra. Sörgården, riktigt, konstaterar Marianne Grandien nöjt.
Varje helg fram till en bit in i september bär lerskulptören med viss möda ut sina arbeten i trädgården och håller öppet hus för intresserade. Att påstå att kaffe ingår vore nog en överdrift, men när UNT hittar ut står pannan redan på spisen.
Så här långt har satsningen på att ställa ut i den egna trädgården varit lyckad.
— Det är faktiskt några som har hittat hit, ja fler än så. Jag känner mig riktigt uppmuntrad. Det är kanske inte kö direkt, men varje helg kommer det ett antal.
Hela trädgården är fylld av små dramer. En harliknande stackare flyr undan ett hånleende lo, några kottar söker svalka i lite längre gräs och på jordkällaren sitter en uggleförälder och tittar förskräckt ner mot marken dit en sprattlande unge har trillat. Marianne Grandien guidar familjärt.
­ — Här har vi ett gäng som gärna vill flytta in, säger Grandien och pekar på en liten grupp råttor som kastar lystna blickar på en röd Friggebod.
Några pingviner sitter på en kälke och lyckas med en förvånansvärd framgång dölja sin besvikelse över det varma vädret.
— Den heter "När kommer snön?". Det är väl härligt att vara ute i så god tid, skrockar Marianne Grandien.

Drejning stor passion
Mitt i en rundad rabatt stiger en liten fågel som verkar djupt koncentrerad med att få fart på sina lite klena vingar. Som de flesta av Grandiens figurer bär den nästan mänskliga drag.
— Man ska inte bara sjunka ihop vid en motgång, utan man måste lyfte på vingarna och flaxa vidare.
Rädsla, mod, envishet, förmätna och rent av ondsinta leenden. Grandiens figurer rör sig kring samma känslor som vi människor.
— De har ju mänskliga egenskaper, djuren. Och jag gör helst fula djur. Det får inte bli för sött. Fladdermöss är inte så vackra, och de är jag väldigt förtjust i, och katter har något mystiskt över sig som är intressant. Kaniner är lite väl söta, så det får bli harar.
Leran har varit viktig för Marianne Grandien sedan hon gick på Konstfack i slutet av 50-talet. Länge var det drejning som var hennes stora passion. Men sedan mitten av 80-talet har hon i stort sett uteslutande modellerat djur för hand. Arbetsprocessen är långsam och hård. För att kunna skapa tjocka solida strukturer blandar hon sågspån i leran. Under den långsamma förbränningen i 1050 grader brinner spånen före leran och ger upphov till små hål som tätas av det övriga materialet. Resultatet blir tåligt. Tegel görs på samma sätt.
Vanligen undviker Grandien att glasera sina föremål, den råa ytan täcks i stället med ett lager genomskinligt vax.
— Jag tycker att glasyren lever ett eget liv på ytan. Jag använder akrylfärg eller skokräm i stället. Då kan jag använda det på ett bränt föremål och bara använda ett sandpapper för att få bort färgen.
Det gäller att ställa krav på sig själv, menar Marianne Grandien. Annars kan man lika bra lägga av. Varje djurfigur synas noga innan den betraktas som klar.
— När det gäller lera kan man ju ofta se om det blir bra innan man bränner. Annars finns det ju hammare.