Man kan se ett antal skräckfilmer och blodiga thrillers och bli mer eller mindre skrämd, eller bara rysa i ett slags behaglig känsla av att det är ju ändå inte på riktigt.

För Solomon Northup ÄR det på riktigt. Inte ont anande luras han, en fri man i New York, in i en fälla och vaknar upp som såld slav. Under tolv år ska han tvingas utstå allt vad hans ägare kan få för sig.

Northups öde är ett av många under denna tid och plats, 1840-talets USA. Det som skiljer honom från många är att han kan skriva och läsa - och att han blir fri. Han har nämligen skrivit om detta i den bok som har samma namn som filmen, som alltså bygger på hans erfarenheter. De flesta som kidnappades förblev slavar till sin död. För att inte tala om alla dessa som fångades in i sina hemländer.

Artikelbild

Det är ju ingen nyhet att "The land of the free" byggdes på folkmord och slaveri. Man kan aldrig få för många påminnelser, OCH dessutom en om att det finns många som har det så här eller liknande även idag.

Det är en mycket stark berättelse som regissören Steve McQueen har gjort efter Northups bok. Han hade kunnat ha nöjt sig med "bara" en indignationsfilm där det oerhört sorgliga ödet hade berättats från början till slut. Han väljer dock att göra en film som är större än så. Han berättar blandat i olika tidsplan, eftersom man vet hur det ska gå spelar det inte så stor roll att det hoppar, det bidrar bara till att förstärka känslorna. Det gör bildsättningen också, där han gärna kontrasterar vackert foto mot de ohyggliga lidanden som slavarna fick utstå. Här skildes utan vidare familjemedlemmar från varandra och föräldrarna fick tvingas lyssna till vad som skulle hända deras barn.

Det är förstås lätt att hitta personer att hata i en sådan här film, där bjuder knappast McQueen på några förlåtande analyser. Slavägaren Mr Epp till exempel görs så övertygande sadistiskt av Michael Fassbender att man som tittare upprört är på väg och ta hand om honom. Men det finns faktiskt (förstås) även vita som vill och vågar ta strid mot "that institution" som det kallades i Södern.

Chiwetel Ejiofor borde ligga bra till för en Oscar - liksom hela filmen - för sitt övertygande spel. Han är bara hur bra som helst. Han får dock dela äran med i stort sett varje skådespelare här som verkar ha gjort det där lilla extra genomgående.

Det går något av smärre våg av filmer som skildrar de svartas liv och historia i USA just nu och fler filmer kommer. Bättre sent än aldrig.

Bättre bot för rasism än att se den här filmen är svårt att hitta. Enda sättet att bli av med frustrationen i filmväg är att se Tarantinos hämndodyssé Django Unchained.