Marina läser konstvetenskap i Stockholm och kämpar med en uppsats om prerafaeliten Dante Gabriel Rossetti. Texten om den drypande sensuella målaren vill inte riktigt komma någonstans och Marina är fullt medveten om att hon inte kommer att bli klar då hon tar tåget till sin syster Stella, som har flyttat till en småstad på landsbygden för att leva med sin nya man, den 15 år äldre och vagt excentriske författaren Gabriel. Stella är trädgårdsmästare och den lilla stugans trädgård är invävd i doftande latinska namn, och istället för att jobba med sin uppsats sitter Marina på verandan och pratar med Gabriel om kvällarna.
Det tar inte särskilt många sidor in i Therese Bohmans debutroman Den drunknade innan man har den kommande intrigen klart för sig. Triangeldramat är givet, titelns drunkningsdöd, det hårdhänta sexet och den trummande känslan av skuld likaså.

Förutsägbarheten kunde vara ett problem, men är det egentligen inte. Therese Bohman debut är inte beroende av sitt narrativ, utan är snarare en stilövning som ska visa varför författaren ska beredas plats i det litterära fältet. Och det fungerar. Inom den destruktiva triangeln som genre gör hon ett fint arbete.
Den drunknade är geografiskt koncentrerad, och hela berättelsen utspelas i närheten av det hus som Marina besöker. Första gången hon är där, på sommaren, myllrar omgivningen av liv, och den andra gången är det sen höst och multnande grått. Det enkla upplägget kräver ett exakt språk och Therese Bohman är utomordentligt bra på att notera detaljer, exempelvis olika grönsakers textur, som ger berättandet ett egenvärde utanför berättelsen.

Genren (och förlagets baksidestext) förutsätter vanligen också att stämningen förtätas och drar mot det hetsigt klaustrofobiska allt eftersom. Det farliga, det som varit outtalat, ska närma sig ytan och täcka en allt större del av synfältet som en hotande skugga. Här begår dock Therese Bohman, så vitt jag kan bedöma med flit, ett försiktigt genrebrott och den där känslan av att trippa fram på nålar infaller sig aldrig riktigt. Till helhetens favör, ska tilläggas. De drunknade behåller, skulle man kunna säga, ett resonerande och vaket anslag som gör att det klaustrofobiska crescendot, som ändå finns, inte är det dominerande minnet som finns kvar när man lägger boken ifrån sig.

De läsare som är bekanta med Therese Bohmans skrivande som kulturjournalist och bloggare kommer att känna igen sig, både i det språkliga iakttagandet och i förtrogenheten med prerafaeliterna och annat äldre måleri. På det stora hela är De drunknade en lyckad debut, men jag vågar ändå lova att författarens nästa bok kommer att vara mer drabbande.