Det kan kanske tyckas vara lite mossigt att i dessa fildelningstider komma dragandes med en gammal kassett. Som dessutom går sönder. Men idén är inte så pjåkig. Den leder spåren tillbaka i tiden till åren innan Tuvas födelse. Och under resans gång hinner en hel del frågor beröras som kan vara viktiga för en elvaåring. Dennis Magnussons pjäs Kassett, nu premiärvisad på Uppsala stadsteater och avsedd för mellanstadiet, väcker till liv epoken från punkens och heavy metal-rockens tid. Men den berör också problem som har att göra med självbilder, anpassning till vuxenvärlden och välmenande föräldrar, funderingar kring det egna jagets gåta och det protestbehov som går ut på att testa gränser.

Dessutom utspelas den här föreställningen i regi av Dritero Kasapi lika mycket i vardagen som i fantasiernas och öververklighetens värld. Den som läst Sagan om ringen eller kan sin Harry Potter bör känna sig hemmastadd. Det är väl upplagt för ett teateräventyr av det både förunderliga och omtumlande slaget. För att inte tala om Ulla Kassius finurliga scenografi, som bjuder på en hel del överrumplingseffekter och synvillor. Vilka skall inte avslöjas här. Men så mycket kan sägas, att där ingår såväl doften av kaffe som av konsistensfett.

Lena Strömberg Lagerlöf gör den pjäsens Tuva som på eget initiativ tagit en smula time out från skolarbetet, kamratumgänget och den egna pappans alla omsorger. Det som blivit mest akut är därmed en uppgift inom svenskämnet, att till skolan ta med sig något hemifrån som hon kan berätta om. Lena Strömberg Lagerlöf har med säkert spårsinne hittat rätt på elvaåringen inom sig. Där finns en självkänsla rejält i gungning och ett förtroende för den egna förmågan som befinner sig nära nollpunkten. Då hjälper det föga att pappa Stefan peppar av hjärtans lust. Dottern Tuva har kommit till det stadium i sin utveckling där hon också behöver en smula utrymme på egen hand. Lite kan man nog förstå hennes vilja till distans, så överambitiös som pappan är i sitt inre och yttre kontrollbehov och i den massiva ambitionen att ta över helt och hållet.

Det är då Tuva ger sig upp på husets vind och hittar den demokassett vars musik fångar henne helt och hållet. När bandet sedan visar sig vara av så dålig kvalitet att det genast går sönder, börjar det verkliga äventyret. Första anhalten i dramat är det coolaste som någonsin setts på en teaterscen, musikjournalisten Lina Olofsson. Sara Karlsdotter gör henne så dryg och överlägsen att kulturchocken aldrig är långt borta. Stort mycket annorlunda går det inte i mötet med en tidigare medlem i metallrockgruppen Gorbar. Även om armbanden av nitar och vassa piggar hos Jonas Kruses basist Patrik mest visar sig vara fasad och yta. Och som om inte det var nog, uppträder så småningom även Graahl själv i dramat. Här får Kruse tillfälle att visa sina eminenta utförsgåvor både som demonisk ande i ondskans tjänst och som och vänsäll fiskargubbe.

På så sätt har det blivit en hos skådespelarna väl förankrad föreställning, lika fylld av spänning som av avväpnande charm. Den som kommer publiken allra närmast är givetvis Lena Strömberg Lagerlöfs Tuva, som med efterföljansvärd åskådlighet visar vad personligt mod och målmedveten styrketräning av jaget kan betyda och leda till för den som vacklar och tvekar inför vuxenlivets krav. Detta samtidigt som den hoppfullhet som är den här pjäsens grundstämning också bör ha en hel del att ge de unga sinnen som får tillfälle att ta del av förloppet.