– Sveriges engagemang för handel med slavar på 1600- och 1700-talet var stort. Det talas det inte om i historieböcker för högstadiet och gymnasiet. Det fanns överhuvudtaget ingen opinion i landet mot slavhandel och slaveri då detta pågick på svensk mark, säger Maria Ripenberg.
"Historiens vita fläckar" heter hennes bok som ska presenteras på den kommande Bokmässan i Göteborg. I den varvas historiska fakta med gestaltande av några människoöden förknippade med svensk slavhandel. Maria Ripenberg skriver om svensk slavhandel under 1650-talet på Guineakusten, men också om koloniseringen av Sápmi, samernas områden i norr, de svenska kolonierna i Nordamerika och Västindien och det svenska deltagandet i belgiska kung Leopold II:s terror i Kongo.
Hon är annars medarbetare på Upsala Nya Tidnings ledarredaktion. För hennes del började det med en ledare som hon skrev för UNT om årsdagen för den sista svenska slavens frigivning 9 oktober 1847.
– Artikeln blev den mest lästa på unt.se den veckan. Jag hade massor av material liggande som jag hade samlat inför den och började då fundera på att skriva en bok, berättar hon.
På journalistens vis borrade hon sig ner i åldriga dokument, samt i äldre och nyare forskning om ämnet.
– Det finns så många myter om hur Sverige förhållit sig till slaveriet. Att det var så lite och att det var så få slavar det var frågan om för vår del. Men den svenska staten var i högsta grad inblandad i slavhandeln och verksamheten var ambitiös och intensiv.
Hon berättar att det var Louis De Geer, "den svenska industrialismens fader" och bland annat drivande på vallonbruken i Norduppland, som drog igång slavhandeln för Sveriges del.
Sverige var ekonomiskt tyngt av krig och letade efter nya möjligheter till handel och expansion. Man koloniserade den västindiska ön Saint-Barthélemy och gav huvudstaden namnet Gustavia, efter svenska kungen Gustav III. Den blev sedan en knutpunkt för slavhandel under svensk flagg.
– Svenska handlare försökte till och med dra nytta av att andra länder drog sig ur slavhandeln efter ett tag. Svenskarna menade att den inomkaribiska handeln var laglig, trots att flera länder hade förbjudit slavhandel, berättar Maria Ripenberg.
– Slavarnas många uppror var ett av skälen till att det upphörde. Men det är graverande att slaveriet på svensk mark inte finns med i de flesta svenska historieböcker, säger hon.
