Vad skulle hända om Jesus kom tillbaka till jorden, och landade i Sydafrika mitt under apartheid? Jesus – eller Morena som han kallas här – är svart, och den vita eliten har ingen som helst lust att lyssna till hans predikan om rättvisa och fred.

I det scenariot börjar pjäsen "Woza Albert!", en politisk satir som spelades för första gången 1981 på The Market Theatre i Johannesburg. Nu får den premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby, Stockholm, i det nya teaterkompaniet National Black Theatre of Swedens tappning. Den konstnärliga ledaren Josette Bushell-Mingo ser en rad skäl till att introducera just den här pjäsen i Skandinavien.

Historien har en förmåga att upprepa sig själv. Apartheid är strukturen med vilken man separerar folk genom ras. Och det finns fortfarande strukturer i Sverige som gör just det, både subtila och mer öppna, säger hon.
Artikelbild

| Richard Sseruwagi och Aurelia Dey spelar i "Woza Albert!", som är en politisk satir och apartheid och rasism.

Afrikansk berättarkonst

Pjäsen improviserades fram av de två sydafrikanska skådespelarna Percy Mtwa och Mbongeni Ngema, i en workshopteknik som härstammar från afrikansk scen- och berättarkonst. Det syns också tydligt i verket, menar Josette Bushell-Mingo.

Berättandet är mycket mer fysiskt och engagemanget är mer passionerat. De spelade för människor, i kyrkorna, på gatorna, överallt. Och det blev en ikonisk pjäs, inte bara genom dess motstånd utan också på grund av teaterformen.

Skämten duggar tätt, och de vita är clowner med röda näsor. Med hjälp av skrattet visade skådespelarna det absurda i situationen. Nu spelas de två rollerna av Richard Sseruwagi och Aurelia Dey. Josette Bushell-Mingo är stolt över att ha fått tillåtelse att byta ut en av de manliga rollerna.

Artikelbild

| Snabba vändningar, skämt och allvar blir det i "Woza Albert!".

Det placerar också den kvinnliga rösten i hjärtat av den politiska förändringen.

Kulturen var ett viktigt verktyg i kampen mot apartheid, understryker hon.

Artikelbild

| Josette Bushell-Mingo lyfter fram de afrikanska berättelserna, med The National Black Theatre of Sweden.

Som det brukar vara. Därför är de första man dödar i totalitära regimer konstnärerna, för de är ofta folkets röst.

Rasismen inte ny

Under arbetet med föreställningen på 1980-talet pågick förföljelserna. En av skådespelarna fängslades för att han inte hade sitt pass med sig. Svarta krävdes ofta på identitetshandlingar, precis som i dag, poängterar Josette Bushell-Mingo.

Det är fortfarande samma skit, säger hon upprört och lägger till:
I några av recensionerna av pjäsen när den nyligen spelades igen antydde man att apartheid är över. Hur vågar de? Och att den här pjäsen skulle vara för gammal. För vem? Alla de recensenterna var äldre, vita män, säger hon.

Att se tillbaka handlar också om nuet, menar Josette Bushell-Mingo. I Sydafrika har pjäsen haft en enorm betydelse, och ingår numera i skolans läroplan. Den lär generationen som kallas "född fri" om hur de fick sin frihet.

Det ska man aldrig glömma, inte för att man måste tacka för det hela tiden, men det ger kraft att veta. Rasismen är inte ny, den är fortfarande likadan.

Inget liknande

Teaterkompaniet NBTS vill lyfta fler röster, med ett särskilt fokus på just svarta, afrikanska berättelser.

Vi vill ge det svenska folket möjligheten att göra sitt eget demokratiska val och se något någon annanstans ifrån. Det här skapar också förebilder för våra afrosvenska barn och för minoriteterna, säger Josette Bushell-Mingo.

Helt lätt är det inte, de har utsatts för rasism och fått motta hot. Men riskerna är "ett skäl till att arbeta mer, inte till att sluta", slår regissören fast. Hon välkomnar alla att se pjäsen.

Det kommer inte att finnas något liknande på den svenska scenen under 2019.