När 86-årige Zygmunt Bauman äntrar talarstolen händer någonting. Den intellektuella nivån höjs, liksom tempot. De lärda citaten haglar utan att han behöver släppa publiken med blicken. Hela föreställningen lyfter. 

Jag ska inte dölja att det finns vissa saker jag skulle vilja gräla med Bauman om, som hans påstående att moderniteten bara handlade om en enda sak, en vision om renhet som syftade till utplåning av alla avvikare, men hans samhällsfilosofiska tänkande handlar om mycket mer än så, och han skriver inte svårare än att en intresserad allmänhet kan läsa honom.

Bauman är hedersgäst på den tredagarskonferens som hålls i Uppsala med anledning av det judiska kulturinstitutet Paideias tioårsjubileum. Han börjar med att förklara att alla de där berömda namnen som nyss räknades upp i salen som ett exempel på judisk kultur och identitet – Freud, Einstein, Kafka och så
vidare – är resultatet av en blandkultur.

Att judar har spelat en så stor roll i de senaste två hundra årens intellektuella liv beror inte på några specifikt judiska egenskaper utan på ett fruktbart möte mellan judisk och europeisk kultur, menar han. Därmed har han föst all självbekräftande nostalgi åt sidan och gett sitt föredrag en aktuell skärpa: det handlar lika mycket om de kulturmöten som dagens immigration till Europa för med sig.

1800-talets stora våg av judiska intellektuella och vetenskapsmän började med att Napoleon öppnade portarna till ghettot, berättar Bauman. Napoleon gjorde
judar till fullvärdiga medborgare och det ledde till en intellektuell big bang, vars idéglöd vi fortfarande värmer händerna vid.

Bauman understryker att det var ett ömsesidigt idéutbyte som förändrade både den judiska och den icke-judiska intellektuella världen. Båda sidor var villiga att lära av varandra. Judarna ville inget hellre än att accepteras som medborgare, så ivrigt att de ibland anklagades för att vara mer tyska än tyskarna själva, och samtidigt bidrog de med erfarenheter som visade att de förstod sig på det moderna samhällets karaktär före många andra.

Ska man fortsätta Baumans resonemang går vi i så fall mot en mental istid, eftersom det som sker nu är motsatsen till det som hände under 1800-talet. Varje grupp isolerar sig från de andra i en självvald ghettoisering: rika från fattiga, de självmedvetet goda från populisterna, invandrare och nationalister från varandra. Vad tror han om den framtid vi är på väg mot?
– Jag har inga profetiska förmågor. Men jag har studerat sociologi, en vetenskap som kan förklara allt, förutsatt att det redan hänt.

Det som sker nu är att allas tillvaro har blivit lika osäker som om de befann sig i exil, säger han. I den postmoderna världen är alla en främling bland främlingar, alla värden är osäkra, och Bauman kan inte se att det finns något slags botemedel mot detta tillstånd. I det läget är det inte förvånande att olika former av fundamentalism växer sig starka, eftersom de erbjuder en frestande förenkling av tillvarons komplexitet.
– Alla har den fundamentalism de förtjänar, lägger han till, och publiken, som längtat efter ett tillfälle att skratta, skrattar igen. Det är som om åhörarna uppfattar självständigt tänkande som en civiliserad provokation som man ska skratta artigt åt; att Bauman gärna använder sig av en kärv ironi underlättar förstås saken.

Det enda sättet att handskas med vår tids överflöd av möjligheter och osäkerheter är att bejaka dem, menar Bauman. Europa är tvunget att acceptera invandring, men vårt sätt att handskas med denna realitet är tråkigt och okreativt, säger han.

Vi talar om assimilering, vilket bara handlar om att man ska smälta in bland grannarna; högre siktar vi inte. Vägen framåt går i stället genom ömsesidighet och dialog. Bauman avslutar med att citera den fransk-grekiske filosofen Cornelius Castoriadis.

"Jag vill inte förändra världen, har Castoriadis sagt, jag önskar mig bara en enda sak, att människor förändrar sitt beteende, som de gjort så många gånger tidigare i historien."