Våra ord är till hälften en annans, lyder ett berömt citat av den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin. Det kan nästan tyckas underdrivet, när jag sitter så här och skriver med andras ord i tankarna och i travar på skrivbordet (eller kafébordet, tågsätet eller någon annan av vår mobila samtids kontorsplatser). Citatet belyser hur vi människor, när vi handlar, tänker och talar, är både individer med egen vilja och kropp och sociala varelser som ständigt tilltalar och förhåller oss till andras förflutna och framtida handlingar och ord. Våra yttranden orienterar sig mot andras, som länkar i oändliga kedjor. Var börjar din tanke, och var slutar min? Frågan kan inte besvaras, därför att den är felställd. Tanken, liksom språket, uppstår, finns och omvandlas i själva verket i en inter-world emellan oss (låt oss säga: i mellan-rummet), hävdar Bachtin och hans efterföljare, som språkvetaren Per Linell. Och samtidigt som vi samtalar och (re)agerar hörbart och synligt fortgår en tyst, inre dialog i våra medvetanden, där ställningstaganden och jagpositioner ställs mot varandra – i våra inre mellan-rum.

En lång tradition inom västerländsk filosofi har fått oss att uppfatta jaget som den givna utgångspunkten för kommunikation och tänkande. Cogito ergo sum – ”Jag tänker, alltså finns jag”, lyder Descartes ord, som kan sägas representera en motpol till Bachtins i synen på mänskligt tänkande och samspel. När vi blir uppmärksamma på den ständiga dialog vi befinner oss i, ställs därför många invanda föreställningar på ända. Några aktuella exempel där mina uppfattningar är i rubbning, där slentrianmässiga Descartesinfluerade idéer kan få oss att dra förhastade slutsatser, är synen på jagromaner, kommentarsfält och upphovsmannaskap.

Bachtin hävdade att romanen som genre kännetecknas av att den låter många olika röster komma till tals. Man kunde tänka sig att jagromanen, som har en så stor plats i den samtida utgivningen, är ett undantag. Ingrid Elam påpekar i boken Jag. En fiktion (2012) att överflödet av jagberättelser inte måste tolkas som att vår tid skulle vara särskilt egocentrisk. I stället menar hon att det kan handla om en brist på ett kollektivt sammanhang, en själslig isolering i vår tid. Enligt Elam präglas jagromaner genom tiderna av ”ensamheten, parad med tilltalet, styrkan i anspråken på sanning. Mot andras föreställningar hävdar jaget en egen unik självbild.”

Men jagberättande behöver inte alls vara ensamt eller isolerat; också en jagroman kan vara utpräglat dialogisk. Ett exempel är Eva Adolfssons Förvandling från 2005. Romanens berättarjag lever ensam i Sundbyberg under sin graviditet. På ytan framstår hon som den enda berättaren – ändå är romanen allt annat än monologisk. Berättelsen genomsyras av anspelningar på Knut Hamsuns Sult, och dess huvudperson för en utförlig dialog med Sults huvudperson. Romanernas inledning och avslutning är nästan identiska, och huvudpersonerna är mycket lika varandra: två ensamma personer som befinner sig i en sorts mellan-tillvaro av väntan och tomhet. Förvandling tycks ta Sult i handen, se den i ögonen och säga: Du är lite som jag, och samtidigt en helt annan. Jag känner igen mig i dig, och förstår mig inte alls på dig.

Förutom att Sult och andra romaner och dikter – intertexter – kommer till tals genom citat och hänvisningar, ger Förvandling plats åt en rad andra romanfigurers perspektiv än jagets. Deras röster hörs inte bara i repliker; även de andra personernas tankar förmedlas. Och när jagets egna repliker återges kompletteras de ofta med utdrag ur den inre dialogen. På textytan blir växlingarna mellan olika röster synlig genom till exempel kursiveringar, parenteser och citattecken. I detta exempel reagerar jaget på ett diktcitat på en buss genom att påbörja en inre, fantiserad dialog med sin älskare:

Buss 515 passerar, jag uppfattar orden: ”Som om du för alltid höll dig dold/ Som var för din törst/ bara ensamheten drickbar”, och så poetens namn. […]

”Som om du för alltid höll dig dold …” – jag ser nu för mig hur jag och fröken Andresen står i en matvaruaffär: ”Vi tar lite persilja, tycker du inte …”

Förvandling är en jagroman full av röster och perspektiv, som tillsammans för en mångstämmig dialog om romanens tematik: om kvinnoroller, mansroller och författarroller.

Om jagromaner felaktigt kategoriseras som enstämmiga, har väl kommentarsfält på nätet motsatt rykte. Kommentarsfält i dagstidningarnas nätupplagor omtalas gärna som ett medel för ökad interaktivitet med läsarna. Men lika lite som jagromanen måste vara monologisk, innebär kommentarsfält automatiskt ökad dialogiskhet. Graden av dialogiskhet bestäms inte nödvändigtvis av mediet (tal eller skrift, nya eller gamla medier), utan kan i stället avläsas i hur många olika åsikter och synvinklar som kommer till uttryck. Och fler talare innebär inte automatiskt fler åsikter. Ett kommentarsfält är ett annat sätt att strukturera interaktion än till exempel ett frukostbord eller en telefonlinje, men alla dessa former kan ha olika hög grad av dialogiskhet. I ett kommentarsfält kan åsikter brytas mot varandra, men precis som i andra sammanhang kan det också bli så att vissa kommentarer blir obesvarade och hamnar i skymundan för andra, som får enorm uppmärksamhet. Det kan också vara så att de flesta kommentarer uttrycker i princip samma åsikt, eller att de som sticker ut rensas bort. I ett kommentarsfält såväl som i andra former av interaktion kan också deltagarna uppfatta att deras åsikt är mer eller mindre välkommen. Där liksom i andra sammanhang anpassar vi oss efter varandra och efter de normer för interaktionen som upprättas i situationen.

Man behöver bara försöka skriva en essä i UNT för att inse att det är omöjligt att skriva utan att göra det i dialog. Alla led i skrivprocessen är dialogiska. Det har skett en dialog mellan redaktionens förväntningar på omfång och formella ramar för texten och författarens tidiga idé om denna essä, som kommit till genom en rad tidigare – privata och professionella – interaktionstillfällen med människor och texter. Denna idé har sedan omskapats samtidigt som texten vuxit fram, i dialog med kolleger (i synnerhet Karin Hagren Idevall, som forskar om kommentarsfält), ytterligare litteratur och omvärlden. Hela tiden fortsätter redaktionen att delta i skrivandets dialog, antingen direkt och konkret i ett bearbetningsskede, eller som en abstrakt föreställning som påverkar texten. Jag kan till exempel tänka: ”detta lär inte redaktören acceptera”, och ändra en formulering. På ett liknande, abstrakt sätt finns även läsaren med som diskussionspartner under skrivprocessen. Innan texten når läsaren finns hon med som en föreställning som författaren förhåller sig till när mening läggs till mening. (Detta kan ske mer eller mindre medvetet – i det här fallet mer, eftersom akademiker som skriver i tidningen blir uttryckligen påminda om att skriva lättillgängligt.) När texten tagit form och når sin konkreta läsare fortsätter dialogkedjan: under läsningen tolkar, reagerar och fyller du nu i med dina egna associationer och erfarenheter.

Våra ord behöver vädras i mellan-rummen. I alla sammanhang där texter produceras, inklusive i skrivundervisning, läser man varandras texter. Alla som skriver känner till svårigheten i att se bristerna och förtjänsterna i sin egen text. Antingen är man så självkritisk att man stryker alltihop, eller så förstår man det man själv (nåja) knåpat ihop så väl att man inte upptäcker vad som är oklart för andra. Ändå verkar vi av någon anledning inte vilja tala om hur kollektivt skrivandet är. Vi tycker om att tänka på den geniala författaren som en oberoende enstöring. Men vi borde inte behöva bli besvikna om vi släppte idén om det ensamma geniet. Föreställningen att våra tankar och texter blir till i samspel, och kanske till och med blir som bäst när vi bejakar detta samspel, är inte bara mer realistisk utan kan också vara vacker.

I en tid när det ges ut många böcker av andra än professionella författare är redaktörer förstås direkt oumbärliga. Men många är fallen där det uppdagats att redaktören haft en viktig roll också i tillkomsten av högt ansedd litteratur. Raymond Carver är ett exempel: hans berömt sparsmakade stil renodlades av redaktören Gordon Lish, som strök stora delar av hans texter. David Foster Wallaces postuma roman Blek kung sattes ihop av hans redaktör Michael Pietsch av tjocka luntor som författaren lämnade efter sig, en process redaktören beskriver i bokens förord. Även Kafkas romaner läser vi tack vare redaktörers överväganden, eftersom han dog innan han hann slutföra dem. Jag har hört ett flertal Wallacefans hävda i bisatser – lite skämtsamt, utan att riktigt vilja tro det – att den kompetenta och insatta redaktörens känsla för avvägning mellan läsbarhet och precision troligen gjorde den utgivna texten till en ypperlig version av det verk som potentiellt hade kunnat se ut på många andra sätt, och inte nödvändigtvis hade blivit bättre om författaren själv lagt kapitlen i ordning. Tanken borde inte vara orimlig: Om vissa som arbetar med texter har gåvan att skärskåda sin verklighet och i den finna formuleringar och romanfigurer, är kanske andra bättre på att skärskåda, strukturera och rensa upp i den resulterande texten? Om författaren lämnar ifrån sig verket i öppenhet och förtroende, och redaktören är tillräckligt lyhörd och konstruktiv – torde inte resultatet av deras dialogiska strävan kunna bli större än av bara en persons kamp? Ändå tycks redaktörens status märkligt låg, och på kultursidorna ser man då och då till synes oredigerade texter av kända författare – som om redaktören inte vågat lägga sig i, fastän en noggrann redigering borde betraktas som det yttersta tecknet på respekt. Jag tänker på Bachtin, och jag tänker att eftersom det dialogiska ligger oss så nära, måste det hämma oss om vi alltför mycket försöker, eller tvingas, klara oss själva.

Dessutom blir det lättare att släppa ifrån sig en text när man ser den som en länk i en kedja, eller varför inte en maska i en stickning – när jag inser att mitt yttrande inte är slutmålet för vår interaktion. Jag gör texten till min egen och inser samtidigt att den ingår i och påverkas av ett kommunikativt skeende som är mycket större än mina till häften lånade ord. Jag kan lätta på fullständighetskraven – ingenting jag säger är ju ändå någonsin slutgiltigt. Jag stickar noga min maska så gott jag kan, låter den bli ett dokument över min position i tankedialogen, just i detta nu, och lämnar garnet vidare.