Skräckgenren blir allt mer populär. Vampyrer och varulvar och zombies är återkommande inslag på vita duken och dramatiseringen av Låt den rätte komma in ska snart spelas på Uppsala stadsteater. UNT har träffat två tecknare och skräckälskare som fick i uppdrag att göra ett seriealbum som utspelades i universitetsstaden.

Daniel Thollin och Jonas Anderson står framför den äldsta delen av Ulleråkers sjukhus en gråmulen vinterdag i februari. Den vidsträckta vita fasaden med det utskjutande kapellet väcker en våg av associationer. Daniel Thollin resumerar snabbt mentalsjukhusets historia med märkliga behandlingsmetoder, kulvertar och Hibernalhattar. Han berättar om barnfamiljer som åkte på utflykt till området för att titta på de intagna under 1900-talets första hälft. Knotiga träd sträcker sig mot den bleka himlen. Ovanför passerar en flock kajor.
– Det här är en perfekt plats för att spela in en skräckfilm, säger Jonas Anderson och pekar svepande på alla enorma gallerförsedda fönster.
– Man kan nästan höra skriken, eller hur?

Daniel Thollin och Jonas Anderson är serietecknare. I  lördags släpptes den andra delen, Hrafnir, i serien 1 000 ögon – en sammanhängande svit om tre skräckalbum vilka alla utspelas i Uppsala. Den första, Tupilak, kom ut förra Kulturnatten och det avslutande och tredje albumet planerar de att göra klart lagom till årets dito, den 10 september.
– Vi fick uppdraget av Harri Saarela, ägare till butiken Seriezonen här i Uppsala, berättar Jonas Anderson.
– Kraven var att serien skulle utspelas i Uppsala och inte vara alltför grafiskt våldsam.
De tackade ja utan någon längre betänketid.
– Eftersom vi båda är skräcknördar var temat givet från början, säger Daniel Thollin.

Artikelbild

| Daniel Thollin och Jonas Anderson om Uppsala som skräckstad.Gamla kyrkogården.

Handlingen kretsar kring studenten Edgar Nordahl, som efter att ha bevittnat en tågolycka börjar se ett parallellt plan av Uppsala, en
dimension där enorma gröna tentakler i H P Lovecrafts anda slingrar sig runt hela Domkyrkan. Upphovsmännen är förvånade över att Uppsala inte figurerat i skräcksammanhang oftare. De tycker att staden passar ypperligt för ändamålet.
– Den nya och gamla arkitekturen, universitetsvärlden, kyrkorna, det före detta mentalsjukhuset i Ulleråker, Flogsta. Det finns hur mycket bra miljöer som helst, säger Daniel Thollin.

För att kunna skildra Uppsalas skräckvärld gick Daniel Thollin och Jonas Anderson ut på en promenad genom staden innan de inledde sitt projekt. Från Seriezonen vandrade upp mot Carolina Rediviva, mot Universitetsaulan och Uppsala domkyrka. När de såg kyrkan tänkte de direkt att den var idealisk. Dels som silhuettsymbol för Uppsala, dels som skådeplats för ohyggligheter.
– Det är fördelen med gamla byggnader. I vår serie hittar man gömda katakomber under kyrkan. Vad som finns där sätter fantasin gränser för, säger Jonas Anderson.

En annan Jonas, med efternamnet Danielsson, är också minst sagt intresserad av skräck. Han disputerade 2006 vid Umeå universitet med avhandlingen Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie, och menar att Uppsala skulle vara en perfekt inspelningsplats för en gotisk skräckfilm.
– Annars beror det på vilket slags skräck man vill skildra. Miljonprogram passar förmodligen bättre för mer modern skräck, och de kan man hitta i de flesta större städer i Sverige.

Över telefon berättar Jonas Danielsson att skräcken som genre har varit förbisedd i Sverige under en lång tid, men att ett uppsving kan skönjas i kölvattnet av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. En av anledningarna till den styvmoderliga behandlingen beror, enligt honom, på att kulturyttringar av olika slag länge varit förknippade med uppfostran och karaktärsdaning.
– Man har helt enkelt inte sett någon nytta med till exempel skräckfilm.
Vad är då nyttan? Skräckexperten menar att det dels handlar om en känslomässig och intellektuell utmaning, dels ett sätt att uppleva starka känslor som vi inte kan eller inte vågar konfrontera i verkliga livet eftersom de skulle få oss att må alltför dåligt. Man är ute efter känslorna men vill slippa ångesten, kort sagt.
– De som får verklig ångest av skräckgenren gillar den oftast inte.
När han får höra om skräckserietidningen som utspelar sig i Uppsala kommer han in på att skräck oftast kategoriseras som fulkultur. Detta förstärks således när skräcken hamnar i serieformat, en annan konstform som överlag inte anses vara särskilt fin.
– I Sverige har vi en ganska dålig seriekultur generellt, man ser fortfarande genren som något slags barnlitteratur, vilket är synd. Att nå fram med skräckserier är nog därför extra svårt, men det är viktigt att det görs, verkligen, säger Jonas Danielsson.

Artikelbild

| Daniel Thollin och Jonas Anderson om Uppsala som skräckstad.Engelska parken.

I bilen ut mot Ulleråker pratar Daniel Thollin och Jonas Anderson engagerat om olika platser som passerar utanför vindrutan.
– Det gamla fängelset borde vi kanske ha med i sista delen, säger den ene.
– Och toaletterna i Universitetsaulan, de är riktigt jävla läskiga, säger den andre.
Och så fortsätter idéerna och associationerna att studsa innanför bildörrarna.
 Deras gemensamma kärlek till genren slog rot när de redan i ung ålder, på var sitt håll, stannade uppe sent och tjuvtittade på skräckfilm på tv. De var livrädda men attraherades samtidigt av det hemska.
– En bra skräckfilm kan ha en hur stor budget som helst, men lyckas de inte bygga upp en bra spänning faller allt platt ändå, säger Daniel Thollin.
– Precis. Det där pirret, den känslan, den rädslan, det är vad man är ute efter. Om man får det vet man att det är bra, säger Jonas Anderson.
– Det svåra med serieformen var att fånga det överraskande ögonblicket. Folk bläddrar lite hursomhelst. Då kan allt avslöjas på förhand, men jag tycker att vi har lyckats bra ändå, säger Daniel Thollin.

På väg tillbaka efter inspektionen av Ulleråkers sjukhus berättar Jonas Anderson om en svensk thriller som kom ut för några år sedan. Det var en ”fantastiskt dålig film” som utspelade sig i Uppsala; allt med den var pinsamt, i synnerhet skådespeleriet, men en sak hade filmmakarna lyckats med - att skildra klassiska Uppsalamiljöer på ett stämningsfullt sätt.
– Staden ser förbannat cool ut. Engelska parken är till exempel fantastisk med löv som faller i mörkret. Filmen är värd att kollas på bara för det. Då ser man också vilken potential som finns i de här stadsmiljöerna om man vill skapa en spännande berättelse.