För några år sedan var en vän till mig förkrossad. Han hade sett Iggy Pop på två festivaler samma sommar och upplevt hur veteranen skrek samma obsceniteter till publiken och stagedivade på exakt samma ställen av konserten två gånger. Att se två konserter från samma turné med en artist är nästan alltid en pina. Och ju mer spontant det verkar ju mer inövat är det oftast.

Mitt enda riktiga undantag var när jag såg två konserter med Salem Al Fakir för tre år sedan och häpnade över att han inte upprepade sig någonting och att de spontana infallen faktiskt var spontana på riktigt.
Tre år och två album senare har infallen tonats ned. Musiken har gått från yvig men ganska konventionell soulpop till popmusik som inte sticker ut mer än att den får plats i Melodifestivalen, men ändå är mer egensinnig än tidigare. På scenen koncentrerar han sig mer på musiken och mindre på att vara härligt crazy.

I ett mellansnack den här kvällen berättar han att det först är nu han känner sig bekväm med att prata inför publik. Det antyder att hela den tidigare imagen rotade sig i någon slags nyttig panik. Kanske som positiv stress, fast mer intensivt.
När Salem frågar publiken hur många som har sett honom tidigare räcker ungefär hälften upp handen, vilket känns logiskt. Efter Melodifestivalen fyller han Katalin två kvällar istället för en som tidigare. Hälften schlager-tv-tittare, hälften radiolyssnare, men ändå relativt hängivna.

För att ha ett kompband med bara tre musiker låter det mycket och stort. På låtar som Keep on walking och It’s true känns det som att han har ett helt popstorband i ryggen. Hemligheten ligger nog gömd någonstans i närheten av svaret på frågan hur han lyckas få musiken att svänga samtidigt som den låter extremt stram.
Som artist har han överlag blivit svårare att få grepp om. Han är inte killen som skrattar sig igenom en hel intervju eller går runt med ett flin på läpparna hela tiden längre. Mer en vanlig artist som gör ovanlig musik för vanligt folk och ofta blir för bekväm där han sitter bakom elpianot och är småskön. När han bjuder på lite välgörande urspårning i den ironiglada I’m so happy i extranumret är det lätt att längta tillbaka till artisten som gjorde något oväntat lite för ofta.