Västafrikanska Sierra Leone är ett av världens fattigaste länder, plågat av sviterna från det blodiga inbördeskriget 1991 - 2002. Många av de före detta soldaterna driver numera omkring på gatorna i huvudstaden Freetown och många av dem livnär sig som småkriminella.
– Att köpa och sälja stulna varor är för de flesta en fråga om överlevnad. Kriget är visserligen slut men för många av dem har situationen inte blivit mycket bättre. Tusentals arbetslösa män hänger i gathörnen och försöker överleva från dag till dag. Många dör unga i lättbehandlade sjukdomar som influensa och malaria, berättar Mats Utas.

Under flera år bodde han med sin familj i ett ganska lugnt och skyddat område i Freetown. Dagligen begav han sig dock in i slumområden såsom Belgium för att studera tillvaron där närmare.
– De kallar området för Belgium eftersom begagnade bilar brukar fraktas till Afrika från just Belgien. Allt som är gammalt och slitet är ”Belgium”. Hela Sierra Leone kallas ibland av befolkningen för ”a Belgium nation”, en tragisk kommentar till den svåra situationen, förklarar Mats Utas.
Männen i gathörnen kallar sin egen häleriverksamhet för ”Jew-Man Business”, enligt den stereotypa bilden av den judiske mannen som affärsidkare.
– Det kan tyckas märkligt eftersom Sierra Leone aldrig har haft någon judisk befolkning men det är antagligen en idébild som lånats för länge sedan från brittiska kolonialtjänstemän. Många köpmän är däremot libaneser, säger Mats Utas som utöver underliga uttryck också har lärt sig att tala flytande krio, den kreolvariant av engelska som invånarna i Sierra Leone talar.

Liksom många andra antropologer på senare tid har Mats Utas börjat intressera sig för dokumentärfilm.
– När man skriver rapporter eller debattartiklar så når de oftast bara ut till en begränsad krets läsare. Film däremot är ett begripligt medium som uppskattas av väldigt många, inte minst av Sierra Leonierna själva, säger Mats Utas.
Filmen ”Jew-Man Business” som han har skapat tillsammans med en filmare och en antropolog från Danmark ska nu marknadsföras mot filmfestivaler. Den ska dessutom visas under en internationell konferens för Afrikaforskare i Uppsala till sommaren.
– Det som bland annat gör filmen så speciell är att vi har en unik kontakt med de här unga männen och vi har vunnit deras förtroende eftersom vi har umgåtts med dem så länge. I vanliga fall så har man inte råd med sådant omsorgsfullt bakgrundsarbete som dokumentärfilmare, förklarar han.

Artikelbild

| Mats Utas på Nordiska Afrikainstitutet.

De medverkande har svåra krigsupplevelser bakom sig. Mats Utas vill dock modifiera den ensidiga bilden i medierna av dem som offer.
– Det är inte alla som har blivit tvångsrekryterade som barnsoldater. Många anmälde sig frivilligt. Under en period påstod dock alla att de hade blivit tvingade. Om man hoppas få hjälp från biståndsorganisationer så är det ju mycket smartare att hävda att man är ett offer än en förövare, förklarar han.
Samtidigt framhåller Mats Utas att de sällan såg något annat val.
– Ytterst handlar det om skydd. Lever man i en krigszon så är det inte så konstigt att man ansluter sig till dem som har vapen. Dessutom kunde kriget erbjuda en flykt undan hopplösa vardagsvillkor, säger han.

Hur var det för dig att arbeta i slummen?
– Självklart var det många som tittade på mig och undrade vad jag gjorde där. De flesta vita biståndsarbetare de ser svischar bara förbi i sina bilar. Jag satte mig i stället ned och pratade med dem. Då gick det bättre. Till slut blev jag en del av gatubilden.

Du har nästan bara träffat män. Var håller kvinnorna hus?
– Kvinnor i Freetown måste ha ett helt annat skydd kring sig när de är ute. Därför är det få som lever på gatan. De som gör det är prostituerade. Flickor bor kvar längre hos sina föräldrar och får skydd där.

Vad har du själv lärt dig av dina upplevelser i Sierra Leone?
– Att människan i grunden är densamma överallt. När strukturer omkring henne inte fungerar eller rasar samman så skapar hon en stat i staten. Utsatta grupper som de i Belgium organiserar sig på samma sätt som liknande grupper i fattiga delar av amerikanska storstäder.