Tidigare denna månad var Lars Vilks inbjuden av Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet att hålla en föreläsning, men hindrades med våld av en islamisk mobb från att genomföra den. Detta aktualiserar två frågor. För det första: Var det rätt eller fel att inbjuda Vilks? Två teologer vid Uppsala universitet har tagit ställning till frågan. Mattias Gardell (professor i jämförande religionsvetenskap) anser (intervju i UNT 14/5) att det var fel: ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som skall vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform.” Det argument som han anför för detta är att det är fel att skända muslimska (och andra) symboler. Gardells kollega, Stig Norin (professor i Gamla testamentets exegetik) framför ett liknande argument: Det är fel att ”skända och förlöjliga en folkgrupp” (insändare i UNT 18/5).

Gardells och Norins argument måste rimligen avse Vilks teckning av profeten Mohammed som rondellhund. Låt oss för resonemangets skull anta att det var fel av Vilks att publicera denna teckning. Men vad har det för relevans för frågan om det var rätt eller fel att inbjuda Vilks att hålla en föreläsning? Det var ju en föreläsning som skulle handla om det är berättigat att i konsten skända religiösa symboler och gestalter – avsikten var inte skända dessa. Givetvis har Vilks en bestämd uppfattning i denna fråga, men tanken var ju att den skulle diskuteras efter hans föredrag, inte att den skulle få stå oemotsagd.

För att belysa frågan visade Vilks ett antal provocerande konstverk. Detta är ju detsamma som om någon håller en föreläsning, med åtföljande diskussion, om det är berättigat att i konsten smäda politiker och, för att illustrera detta, visar karikatyrteckningar av kända politiker. Även om det är fel att skända politiker, är det väl legitimt både att hålla och att inbjuda till ett sådant föredrag – även om föredragshållaren själv anser att det är rätt att smäda politiker.

Den andra frågan är om det var rätt eller fel av mobben att med våld hindra Vilks från att genomföra sin föreläsning. Gardell menar att det ”går att förstå” mobbens agerande och Norin att det var ”begripligt”. Med båda uttrycken avses rimligen, inte bara att vi kan intellektuellt inse vilka motiven var för att avbryta föreläsningen, utan också att det går att rättfärdiga mobbens agerande. Två professorer på Uppsala universitet anser alltså att man kan dagtinga med den akademiska yttrandefriheten. Det är beklämmande! Om inte ens universitetets företrädare värnar om denna frihet, är det verkligen illa ställt.