Var utspelas ”Fanny och Alexander”?

Frågan är verkligen överflödig, i Uppsala förstås, svarar de flesta Uppsalabor och även mången Bergmankännare. Nu har ju t o m Stiftelsen Ingmar Bergman med anledning av 100-årsminnet gett ut en särskild broschyr med en Uppsalakarta som utmärker Bergmanadresser. Där slås fast: ”Fanny och Alexander” utspelas här.

Ett skäl för många är att exteriörer till filmen spelades in i Uppsala. För den som är bekant med miljöerna blir det ett igenkännande.

Artikelbild

| Ingmar Bergman på plats på filminspelningen i Uppsala.

Men är det hela så självklart? Hur upplever en amerikansk eller japansk biobesökare, som inte känner igen miljöerna, saken?

De ser endast en gammal svensk stad från förra sekelskiftet. Utan namn.

Om Bergman ville att berättelsen skulle utspelas i Uppsala, varför skrev han inte det i manus? Varför sägs det inte i filmen?

Det enkla svaret är att han förmodligen ville slippa den låsning det skulle innebära och i stället få fritt utlopp för sin skapande fantasi. I prosamanuskriptet till ”Fanny och Alexander” kallas orten helt enkelt ”staden”.

Både prosamanuskriptet i bokform och filmen nådde svensk publik 1982. Filmen har sedan dess blivit en julfavorit i SVT. Boken har i år kommit i nyutgåva. Den är förvånande läsvärd.

I bokens överraskande långa prolog, som biobesökarna inte får del av, skildras fint årstidernas växlingar i en svensk landsortsstad som lever sitt eget liv - kanske kan den lilla staden uppfattas som lite inskränkt?

Hör här hur staden beskrivs. Den är genomfluten av en ”ganska strid ström” med små forsar, ett slott på höjden, ett traditionstyngt universitet och en domkyrka. Här finns också kvarnindustri, botanisk trädgård och regemente. Ja, här finns t o m en Trefaldighetskyrka nämnd. Tiden har angetts till 1907 när berättelsen tar sin början.

Alla de här miljöinslagen kan enkelt knytas till Uppsala. Att Bergman tänkt på sin födelsestad när han lånat de här miljöerna till den stad där handlingen utspelas är väl uppenbart.

Men om likheterna med Uppsala är stora, finns det ändå mycket som skiljer. Det gäller både scenerier och eventuella förlagor till rollgestalterna.

Visst skymtar en rector magnificus, men ärkebiskopen bor inte i denna stad. Den rackaren har för övrigt gjort skådespelerskan Emilie Ekdahl med barn (dottern Fanny!) efter en visitation i stiftet, får man veta i prologen.

I boken ligger stadens biskopsgård mitt emot Domkyrkan, vilket stämmer med Uppsala, men Bergman har förflyttat gården till ”floden”, där ”husväggen stupar rakt ner i det mörka vattnet”. I filmen använde Ingmar Bergman fyndigt den gamla Akademikvarnen (Upplandsmuseet) som biskopsgård. Ja, det finns inslag i intrigen som tyder på att Bergman tänkt på denna byggnad som biskopsgård när han skapade sin stad.

Familjen Ekdahl i filmen är en teaterfamilj, farmor Helena Ekdahls praktfulla våning ligger vid ett torg och där ligger också familjens teater. Den ekdahlska våningen vetter dessutom mot Stadsparken!

Någon teater vid torg och stadspark ståtade inte Uppsala med vid förra sekelskiftet. Torget i filmen fick bli S:t Eriks torg.

Uppsala hade en gamma teater, Chateau Barowiak, men den låg vid hörnet Kungsgatan-Vaksalagatan, där Stadshuset ligger i dag. Teatern revs 1939. Det är svårt att koppla de personer som drev teatern med filmens gestalter.

Chateau Barowiak var under långa tider en gästspelsscen, där resande sällskap och Stockholmsteatrar framförde sina stycken. Familjen Ekdahls teater har däremot en egen ensemble och teaterrestaurang. Man spelar ”Trettondagsafton ”och ”Hamlet” – i intrigen finns en tydlig Hamletparafras – men ekdahlarna aktar sig för att reta den konservativa publiken och försöker undvika Strindberg och Ibsen.

Det har sagts att Ingmar Bergman återupplivade en förlorad barndomsvärld med ”Fanny och Alexander”. Snarare är det en fantasi om en svunnen familjeidyll, dock fylld med både fasansfulla och magiska inslag. En saga och som kräver ett lyckligt slut.

Är inte den ondskefulle biskop Vergérus, i stället för ett ondskefullt fadersporträtt (han är dock styvfar), i själva verket sagans drake som rövat bort barnen? En drake som måste förgöras.

Ingmar Bergman mindes med stark inlevelse besöken hos mormor Anna Åkerblom i den tysta våningen på Trädgårdsgatan 12 i Uppsala. Hon blev änka när Ingmar var ett år gammal. Under Ingmar barndom levde hon ensam med sin hushållerska - barn och styvbarn var utflugna. Älsklingssonen Ernst, Ingmars morbror, dog tragiskt i en olycka 1925.

I ”Fanny och Alexander” är det i stället en farmor som står i centrum, Helena Ekdahl, också änka, men här kryllar det av barn, tjänstefolk och släktingar i huset.

De båda kvinnorna bor på olika platser i ”staden”. Och familjen Åkerblom var ingen teaterfamilj. Morfar Johan Åkerblom var trafikchef, mormor ”Ma” var en bildad och socialt engagerad kvinna, men någon skådespelerska var hon inte.

Jan Holmberg har i sin bok ”Författaren Ingmar Bergman” (2018) visat hur Ingmar Bergman återanvänder några miljödetaljer från den ekdahlska våningen ordagrant när han fem år senare beskriver mormors våning i sin självbiografi ”Laterna Magica” (1987).

Vad är dikt och vad är verklighet? Visste ens Bergman det själv, han som inte sällan mindes fel eller skrev om sin historia. Men visst finns det en känslomässig inspiration från barndomens besök hos mormor i Uppsala i filmen.

Som alltid har Bergman pekat på sina inspirationskällor (barnen på julafton i en Hoffmannovell) och Dickens (juden, den fantastiska butiken, de stackars barnen och skarpa kontraster). Men visst kom han ändå att landa i en ”barndomsvärld” med miljödetaljer när han broderade ut stoffet.

Ändå är det påfallande hur lite av verklighetens familjen Åkerbloms liv som går igen hos teaterfamiljen Ekdahl. Visst finns det biografiska detaljer, men handling och personager är främst dikt.

Vi är besatta av ett biografiskt synsätt på Bergmans skapande. Någon gång skulle vi kanske uppleva filmerna som de självständiga konstverk de är.

”Fanny och Alexander” bör ses som en saga eller drama som utspelas i en stad som lånat drag av Uppsala men som är diktad.

Kanske kunde man använda de vackra slutorden i ”Fanny och Alexander”, som i sin tur är hämtade från förordet till August Strindbergs ”Ett drömspel”:

”På en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster-”.

Fotnot: Upplandsmuseets utställning ”Fanny och Alexander”.