Frågan om Hildebrands ställningsstaganden har sålunda två delar. Dels är det fråga om hans generella inställning, dels om hans ställningstagande vid mötet.

En sak bör lyftas fram, för att man rätt ska förstå Hildebrand: hans utgångspunkt när han bedömde omvärlden var den kristna kyrkans alltmer betryckta läge på 1930-talet.

I den materiella och individualistiska kultur som Hildebrand beskrev, fanns allt mindre utrymme för religionen. Kristendomen var hans måttstock, det som världsliga ideologier jämfördes med. 

Kommunismen uteslut sig själv, demokratin stod i ett beroendeförhållande till kristendomen och nazismen hade idékomponenter som stod i samklang med vissa kristna värderingar, konstaterade Hildebrand.

På det grundade han sin generella värdering, sin positiva syn på nazismen.

I både det generella och det specifika var det alltså hans kristna åskådning som ledde honom till slutsatserna.

Inför Bollhusmötet var det en kristen broderskänsla som sårades av behandlingen av de judiska flyktingarna. 

Det är därför inte meningsfullt att se det som att Hildebrand var pronazist i det generellla och antinazist i det specifika och sedan tvista om vilket han var i huvudsak. Han var ingetdera. Han var först och främst en kristet konservativ opinionsbildare. Han var positiv till det som föreföll gagneligt för kyrkan.

Det finns en rad belägg från tiden 1934–35 för att Hildebrand då sympatiserade med nazismen, bland annat från hans inlägg i den religiösa avdelningen i tidningen Nu.

Hildebrand var samtidigt tydlig med att nazismen inte kunde sammanfalla med kristendomen, men de två åskådningarna kunde leva sida vid sida eftersom de hade sammanfallande intressen, ty nazismen var ett ”samvetets reaktion mot det slags demokrati, som också är kristendomens fiende”.

Men det sker sedan ingen plötslig förändring hos Hildebrand 1938, utan det rör sig en tidigt växande insikt.

Redan i essäsamlingen Kristna perspektiv (1935) inser Hildebrand att det låg en fara i kristendomens koppling till nazistisk ideologi.