Jag minns ganska bra. Betydligt mer än mina vänner, som brukar säga: Hur kan du komma ihåg det där?
Det vet jag så klart inte. Jag bara minns det.
Att komma ihåg mycket är dock inte bara positivt. Det gör också att man dras med ett mycket större bagage än den som minns mindre. Mer att tänka på, helt enkelt.

De senaste åren har vi kollektivt fått just detta: mer att tänka på. Som en följd av mobilkamerornas fotoboom och den breda internetpubliceringen av bilder från det vi tidigare betraktade som privat, finns allt fler av våra minnen förevigade.

Men vad skulle hända om vi fotograferade så mycket att vi faktiskt hade möjligheten att komma ihåg i stort sett allt?
Skulle det förändra synen på oss själva? Skulle det förändra synen på vårt liv?

Frågorna är intressanta mot bakgrund av det svenska projektet Memoto, som för några månader sedan lyckades dra in 550 000 dollar i startkapital från en intresserad allmänhet. Memoto är en liten kamera som tar en bild varannan sekund. Den aktiveras när man fäster den på kroppen och stängs av när man lägger ned den i fickan. Bilderna skickas till molnet och taggas med tidsdata och geografisk position. "Remember every moment", lyder löftet från skaparna. Och tekniskt sett är det alltså möjligt.

Trots allmänhetens villighet att crowdfunda kameran, är Memoto fortfarande ett obskyrt projekt som ännu ligger en bra bit utanför mainstreamsfären. Men om denna eller liknande idéer skulle få ett större genomslag - vilket egentligen inte är alltför otroligt, med tanke på hur vi beter oss i dag - vad kommer vi då att diskutera?

Lämnar vi ämnet till journalistiken, blir svaret: integritet och bekräftelsebehov. Det är nämligen så redaktionsrutinen se ut.
Journalistiken möter konsekvent ny teknik med två frågor: Är det här bra? Vilka är riskerna?

Och det kan man ju tycka är relevanta saker att diskutera. Problemet är att dagens teknikutveckling föder frågeställningar som journalistiken aldrig kommer att vara intresserad av att försöka besvara, eftersom de är för stora och krångliga. Vad som skulle förändras om vi kunde komma ihåg allt är just en sådan fråga.

De flesta vuxna människor har ett rätt begränsat minne. De tidiga åren är oftast rejält dimmiga och den händelselösa vardagen flyter lätt ihop till en ogenomtränglig massa. Skulle livet i sig - och synen på vad ett liv egentligen är - bli annorlunda om det ständigt loggades? Hade vi levt annorlunda om vi insåg hur dåligt vi utnyttjade den lilla tid som vi har här på jorden?
I dag träder tekniken allt mer fram som den instans som ställer relevanta livsfilosofiska frågor till en bred allmänhet. Först när vi ser det, kan vi försöka besvara dem.