Det känns som var det igår vi satt på kafé, Tua Forsström och jag, och förundrade oss över turerna i Svenska Akademien. Nu är Tua Forsström som bekant nyinvald i Akademien. När nyheten kom blev jag uppringd av svenska medier som ville ha en kommentar. Just då kunde jag inte leverera för hade jag inget annat att säga än att jag var oerhört glad. För mig var Tua i det ögonblicket i första hand en vän med en tung tid bakom sig: 2015 dog hennes nioåriga barnbarn Vanessa, hon hade nyss blivit prisad för den första bok hon gett ut på sex år, hudlöst personliga dikter om sorgens, saknadens, minnenas och drömmarnas landskap samlade under den stramt sakliga titeln "Anteckningar" och nu fick hon ett erkännande för sitt livsverk som ingen finlandssvensk fått förut, ja, ett erkännande som Akademien i alla år försäkrat att ingen finlandssvensk kunde få.

Stadgarna stod i vägen, lät man förstå, stadgarna från Gustaf IIIs tid.

Glada - och stolta - var otaliga andra också: Tua Forsströms epost kraschade, heter det, under tyngden av alla lyckönskningar. Särskilt glada och stolta var folk i min andra hemstad Ekenäs - många hade aldrig läst en rad av henne men i Ekenäs har hon gått i skola och i Ekenäs har hon tillbringat största delen av sitt vuxenliv. Vi kunde alla sola oss i hennes glans. På promenad i skogen stötte jag ihop med en man som jobbar på den lokala fabriken för sanitetsporslin. "Ekenäsflickor klarar sig bra just nu,” sa han. "Ja, det gäller ju också dig.”

Sen fortsätter han: "Min fru var klasskamrat med Tuas syster.” Tua Forsström har ingen syster men jag håller tyst, han har ju velat vara snäll mot mig.

Vad de svenska medier som ringde den 12 februari emellertid ville veta var vad invalet kunde tänkas betyda dels för svenskans ställning i Finland och dels för den finlandssvenska litteraturen. Efter mogen eftertanke tror jag att svaret på den första frågan är: "Inte mycket.” De inte särdeles stora finskspråkiga kretsar som överhuvudtaget noterar saken är från förut positivt inställda till att Finland ska ha två nationalspråk också i fortsättningen. De kretsar som motarbetar svenskan - och som nu har suttit i regeringen i fyra år - ger blanka den i Svenska Akademien. Den finlandssvenska litteraturen som sådan påverkas knappast heller nämnvärt - inte i Finland. Däremot är vi många som hoppas att det finlandssvenska språkets och den finlandssvenska litteraturens status i Sverige ska påverkas. Att välja in en finlandssvensk i Svenska Akademien tydliggör att vårt språk och vår litteratur finns, att de båda hör till det svenska språkområdet. Framförallt tydliggörs det faktum som svenskar - rikssvenskar - av någon anledning har svårare att förstå än något annat folk i världen, nämligen att det finns finländare med svenska som modersmål. Vi är otaliga som genom åren försökt förklara detta - inte sällan med det resultatet att dem vi försökt förklara det för har utbrustit: "Men du har ju ändå ett ovanligt stort ordförråd!” Samtidigt ligger det en viktig - och vacker - symbolik i att Akademien inhämtade tillstånd för sitt inval både av svenska kungen och av Finlands president Sauli Niinistö. Tua Forsström hemvist finns i det svenska språket men hon representerar entydigt en annan nation, nämligen Finland. Och om sanningen ska fram var det inte bara för att jag var så glad som jag spontant hade svårt att svara på de där frågorna om vad nyheten betyder för Finland. Jag som är gammal nog för att minnas den tacksamhet vi i Finland kände över alla krigsbarn Sverige tog emot kände redan den 12 februari att jag inte ville att alltsammans skulle ses som något slags sentida Finlandshjälp. Snarare tror jag att Tua Forsström blir bra för Sverige - och för Akademien. Det var som sagt inte många månader sen Tua och jag satt och talade om att Akademien verkligen behövde ta sig i kragen och förnya sig. Att få en finlandssvensk författare med är ett utmärkt steg.