År 1989 föll Berlinmuren. Det har ofta sagts att det skedde så oväntat. Och sant är att historien bakom beslutet i Östberlin att öppna muren på kvällen den 9 november bäst liknas vid en farsartad slump. Det handlade om ett missförstånd som regimen inte hade kraft nog att rätta till. Snabbt ramlade sen de kommuniststyrda öststaterna som dominobrickor, Tyskland återförenades och Sovjetunionen upplöstes. Kalla kriget tog slut.

Just nu försöker jag sätta mig in i den väldiga litteratur som vuxit fram om 1989 och dess följder. Jag var ju med och kommenterade politik på Expressen då det begav sig, jag hade tidigare färdats en del som reporter i Östeuropa och som tonåring tillbringat några betydelsefulla veckor av mitt liv i Berlin 1960, innan muren restes och man ännu rörde sig fritt över sektorsgränserna. För mig har Europa i sin mångfald sen dess alltid upplevts som ett och odelbart.

Några observationer känns högaktuella krisåret 2019.

Den första gäller det så bedrägliga minnet. När jag tar del av allt jag och andra berättade om i svenska medier under 1970- och 80-talen överväldigas jag av hur intellektuellt och konstnärligt livligt Östeuropa var trots sina diktaturer. Polsk och tjeckisk film och poesi och filosofi, östtysk och ungersk litteratur och protestsång, baltiska författarskap, Alexandr Solzjenitsyn, Andrej Sacharov och filmaren Andrej Tarkovskij i Ryssland, musik med annorlunda tonfall från Arvo Pärt och Henryk Górecki, allt detta och mer därtill vann stor publik och berömmelse i väst.

I vår egen tv gjorde programledaren Jacob Dahlin en sovjetartist som Alla Pugatjova till nära nog svensk popstjärna. När först Jan Hammarlund och sen Arja Saijonmaa påstod att ”Jag vill leva i Europa” menade de nog vad de sjöng.

Jag konstaterar att jag mer eller mindre förträngt detta. Bilden av ett monolitiskt, grått och ointressant Östeuropa under kalla kriget som frigjordes först efter Berlinmurens fall, när folken där äntligen kunde ta till sig av den demokratiska västvärldens alla välsignelser, är inte rättvis. Men som schablon är den numera i stort sett allenarådande.

Den andra observationen följer ur den första. Mycket av skapandet i öst föddes ur motståndet mot det kommunistiska förtrycket, ur behovet av att inreda egna kulturella, mänskliga och intellektuella rum någorlunda ifred för regimen.

Dramatikern Václav Havel blev det fria Tjeckoslovakiens första president. Han tillhörde grundarna av dissidentrörelsen Charta 77 och året efter, alltså 1978, gav han ut skriften ”De maktlösas makt” som bidrog till att han fick en fängelsedom på flera år. När man läser den i dag är det uppenbart att kritiken visserligen riktar sig mot den sovjetlydiga makten, men också att här framförs skepsis mot vad Havel uppfattar som en passiviserande teknikutveckling i både öst och väst. Och det var långt före it-revolutionen. Havel resonerar om brister i äganderätten och om ”den klassiska parlamentariska demokratin” i banor som i dag kunde kallas vänsterpopulistiska. På samma vis drevs andra oppositionella i öst av idéer och ideal som lika mycket utmanar förhållandena i dagens västvärld som de provocerade dåtidens kommunistpampar.

Ett exempel är den landsflyktade författaren Milan Kunderas klassiska essä från 1984 om ”The Tragedy of Central Europe”. Han suckar över den kluvna kontinenten: ”Vilka är de upphöjda och ädla värden som skulle kunna ena Europa? Teknologiska stordåd? Marknaden? Massmedierna? Ersätts den stora poeten av den stora journalisten? Eller politiken? Vilket slags politik? Höger eller vänster?”. Vartenda ett av Kunderas frågetecken kvarstår 30 år efter Berlinmurens fall och trots att tolv av de dåvarande kommunistländerna blivit EU-medlemmar.

Den tredje observationen blir en summering. Det må se dystert ut för Europa just nu, men värst är att vi saknar vad som mitt i allt östförtryck ändå fanns årtiondena före 1989: ett livaktigt kultur- och idéliv som gav vingar åt en offentlig dialog över gränsbommarna om en mer hoppfull framtid. Den dialogen gjorde Europa moget att riva muren.

Var syns eller hörs i dag de författare, konstnärer, artister, filmare, musiker, filosofer och tänkare som ägnar sig åt att försöka överbrygga Europas växande klyftor? I Sverige? Vad bryr vi i väst oss om dem i öst? De eventuella svaren drunknar i det narcissistiska och populistsmittade global-amerikaniserade populärmediesvallet. Var det så här vi tänkte oss att det skulle bli?

Man borde backa bandet till 1989 och ge Europa en ny chans.