Redan 1982 ansåg många att Mario Vargas Llosa borde ha fått Nobelpriset, inte kollegan, tidigare vännen Gabriel García Márquez.
García Márquez hade skrivit ett absolut mästerverk, Hundra år av ensamhet. Den då blott 46-årige Vargas Llosa hade inte bara skrivit en utan flera mästerliga romaner. Det gröna huset, Samtal i katedralen, Tant Julia och författaren, Kriget vid världens ände. Dessutom skrivna i elegant varierande, distinkta stilar.
Den litteräre kameleonten Vargas Llosa tycktes redan då behärska allt från hårdför realism, komisk satir, lättsamt intelligent underhållning, pornografiska bagateller, till stora historiska romaner och avancerade berättartekniska experiment. Med samma skarpa blick och verbala precision gestaltar han allt från maktens grymma arrogans till kärlekens subtila, och inte alltid så subtila, spel och ränker.

Sedan 1982 har Vargas Llosa (uttalas ”jåsa”) fortsatt skriva i samma skiftande, överraskande stil, låt vara att han strängt taget bara skrivit ytterligare ett klockrent mästerverk, diktatorsromanen Bockfesten från 2000.
Jag känner överhuvudtaget inte till någon mer mångsidig och flyhänt briljant författare som med en sådan suverän lätthet behärskar sitt ämne och stil. Sedan 1970-talet har jag läst närmare ett tjog av hans böcker, alltid med fascination, beundran, ren njutning. Bara några enstaka gånger har jag blivit, men bara en smula, besviken.
Så jag kan bara säga, helt utan Fylkingironi: äntligen.

Jag är givetvis långt ifrån ensam. Få Nobelpris har varit mer väntade – i 28 år. I litterära och akademiska kretsar lär få ifrågasätta tyngden, allvaret och storheten i hans författarskap. Vargas Llosa tillhör dessutom en av de få levande författare som man anordnar internationella symposier kring. Och akademiska avhandlingar om Vargas Llosa finns det gott om.
Givetvis finns en annan sida av det hyllande myntet: Mario Vargas Llosas politiska åsikter och framför allt det faktum att han i slutet av 1980-talet gav sig in i den peruanska politikens centrum.

Artikelbild

| Mario Vargas Llosa, Nobelpristagare i litteratur 2010.

Vargas Llosa, som i ungdomen var hängiven marxist, kom på 1980-talet ut som nybakad liberal och förespråkade en hårdför ekonomisk politik för Peru i Margaret Thatchers anda. Han kandiderade till president i Peru 1990, var på väg att vinna men förlorade i andra valomgången. Vann gjorde den populistiske Alberto Fujimori, för övrigt som hämtad ur någon av Vargas Llosas romaner om den korrumperade makten. Fujimori, som snart blev diktator, dömdes häromåret, bland annat för brott mot mänskligheten, till 25 års fängelse.
Vargas Llosa har själv skrivit om sin politiska tid och strid i boken El pez en el agua (ungefär Fisken i vattnet). Han är fortfarande politiskt kontroversiell bland majoriteten latinamerikanska författare som ofta varit vänstersympatisörer. Politiska begrepp i Europa är dock sällan direkt överförbara på Latinamerika. Kontinentens historia skiljer sig rejält från Europas. I Latinamerika står militären alltid och stampar i farstun.

Oavsett politisk färg har Vargas Llosa länge och envetet – som författare, debattör och journalist, som ordförande för Internationella PEN-klubben – slagits för yttrandefrihet. Han var en av de första latinamerikanska intellektuella som öppet gick ut och kritiserade Kuba, till skillnad från García Márquez som alltid stött sin vän Fidel Castro.
Egentligen är det synd att ständigt jämföra dessa två litterära mästare, som båda tillhör kärnan i den latinamerikanska litteratur-boomen på 60- och 70-talen, tillsammans med namn som Julio Cortázar, José Donoso, Carlos Fuentes, Augusto Roa Bastos och många andra.
Boomens berättargåva till omvärlden, den så kallade magiska realismen vars främste exponent är García Márquez, har varken befruktat eller förgiftat Vargas Llosa författarskap. Han är sin egen kanon, låt vara att han i likhet med flertalet boomförfattare lärt sig ett och annat, försiktigt utryckt, av samme monumentale stilbildare för den moderna romankonsten: William Faulkner.

Vargas Llosas inspirationskällor är dock mer europeiska, framför allt Flaubert som han också skrivit en bok om. Men visst, Vargas Llosas egen doktorsavhandlingen handlade om, jo, Gabriel García Márquez och Hundra år av ensamhet.
Det finns mycket, oändligt mycket att säga om Mario Vargas Llosa: den fantastiske författaren, drivne journalisten, vasse essäisten, omstridde intellektuelle, misslyckade politikern, kosmopoliten – han bor i Peru, London och Madrid.
Till syende och sist är det ändå bara att börja läsa hans romaner. Det är att stiga in i en förunderligt skälvande, smittsamt gestaltad och svindlande idérik romanvärld. Även när skildringen är som mest anskrämlig, obehaglig, rent vidrig – som i diktatorsromanen Bockfesten – lockar och pockar Mario Vargas Llosas läsarens totala uppmärksamhet.
Tillsammans med en författare som Mario Vargas Llosa är läsandet alltid ett riktigt äventyr. Vad mer kan man begära?

Örjan Abrahamsson
Litteraturkritiker