Människans hjärna är föremål för intensiv forskning just nu. Inte utan skäl. Något är uppenbart fel med den. Partiellt briljanta hjärnor arbetar lika målmedvetet som omedvetet för allas vår utplåning.
”Att sprida kärnkraft i vår värld i dag är som att skicka dynamit och tändstickor med barnen när vi lämnar dem på dagis”, påpekade professor Björn Sandén, Chalmers Tekniska högskola, i en intervju i Miljömagasinet (nr 12-10). Denna insikt glimtar någon gång förbi hos världens styresmän men trängs undan lika fort.

Spridningen av kärnvapen i världen förklaras nu vara det största hotet mot USA:s säkerhet. Detta hot är den logiska och lätt förutsebara följden av USA:s och andra kärnvapenmakters eget beteende. De sprider själva intrycket att kärnvapen är nödvändiga för säkerhet och status, och de sprider aktivt över världen det material och den expertis som behövs för att tillverka dem.

Om stormakterna någon gång lättar lite på sina lager och tar bort något tusental bomber så lanseras det som nedrustning men spelar mycket liten roll för världens situation. Återstående arsenaler är fullt tillräckliga för att omöjliggöra en mänsklig framtid, och en del av missilerna är redo för avfyrning. Det som avgör är närheten till avtryckaren, och spridningen av händer på avtryckarna, inte antalet bomber. Det finns inga händer som är ”de rätta” för att fälla atombomber.

Eftersom många ändå tror just detta måste vi snabbt få spridning på nya forskningsresultat om följderna av ett så kallat mindre, lokalt kärnvapenkrig, till exempel mellan Indien och Pakistan.

Om endast en procent av den explosionskraft som finns i USA:s och Rysslands samlade arsenaler kommer till användning i ett sådant krig, så skulle enbart eldstormarna från de brinnande storstäderna skapa ett fem miljoner ton tjockt bälte av svart rök. Det skulle inom tio dagar omsluta hela planeten, bestå i ca tio år och utestänga 70 procent av solljuset på norra halvklotet och 35 procent på det södra samt förstöra det ozonlager som skyddar mot ultraviolett strålning.

Temperaturen på norra halvklotet skulle sjunka under nollpunkten och miljarder dö av svält. Det skulle bli en global istid, kallare än det var för 18 000 år sen, när förra istiden nådde sin höjdpunkt. (Bulletin of atomic scientists, Scientific American 12/32010).
Till detta kommer att de sociala kollapserna – även genom vanliga krig och katastrofer – omöjliggör den livsnödvändiga kontrollen av kärnkraftverken och deras avfallslager. Redan för 50 år sen insåg en del vad vi nu vet, att den frisläppta radioaktiviteten från civil kärnkraft blir både starkare, mer omfattande om mer långvarig än den från kärnvapnen.

Ja, man frågar sig, som Steven Starr vid University of Sydney: ”Hur länge ska det vara möjligt för kärnvapenmakternas ledare att överhuvudtaget diskutera sina kärnvapenstrategier utan att låtsas om att de är meningslösa tuppfäktningar som, om de tas på allvar, betyder slutet även för dem själva och deras efterkommande?”

Så länge kärnvapnen finns kvar finns risken för deras användning. Därför måste de elimineras. Den insikten har uttalats många gånger, till exempel av Canberrakommissionen 1996, av De fyras gäng – de gamla kärnkrafthökarna Kissinger, Schultz, Perry och Nunn – i Wall Street Journal, ja till och med av Ronald Reagan i ett kort ögonblick av klarsyn.
Men de som tänker ytterligare ett steg fram mot detta mål inser att det också kräver eliminering av civil kärnkraft. Och där möter hindret i form av ett gigantiskt globalt kärnkraftetablissemang.
Som om detta inte räckte utvecklar man nu anrikningsmetoder som förenklar processen fram till vapenmaterial. Även plutonium blir mer tillgängligt. Frank Barnaby, Oxford Research Group, skriver: ”Varje land som väljer den nya generationens kärnkraftverk i framtiden kommer att ha ganska enkel tillgång till plutonium som kan användas till de mest effektiva bomberna, liksom till kärnfysiker och ingenjörer som kan tillverka dem.”

The International panel on fissile material, IPFM, skriver i sin report 2009, The path to disarmament, kap. 8, att det blir praktiskt taget omöjligt att uppnå en värld utan kärnvapen utan en total utfasning av civil kärnkraft. En sådan utfasning skulle utgöra ”det mest effektiva och bestående hindret mot kärnvapenspridning.”
Tyvärr finns inga spår av den insikten hos IAEA, (International atomic energy agency), som fick det märkliga uppdraget att på en gång sprida kärnkraft och hindra att den blir militär.

År 2006 hade IAEA ett seminarium för 28 länder som skulle läras upp i kärnkraftenergi. I mars i år hade IAEA ett möte i Paris för ett sextiotal länder som alla skulle uppmuntras att satsa på kärnkraft. Mötet öppnades av president Sarkozy som redan rest runt i Nordafrika och Mellanöstern och marknadsfört fransk kärnkraft i länder som Algeriet, Marocko, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, alla med enorm potential för solenergi!

IAEA garanterar inte ens elementär efterlevnad av icke-spridningsavtalet, NPT. Det stadgar att länder som vägrar underteckna inte ska få vare sej bränsle eller teknologi till civil kärnkraft. Detta alibi för kärnkraftspridning blev plötsligt en nullitet.
Kärnvapenmakten Indien, som vägrar underteckna, fick förra året ett avtal med USA om kärnbränsle och kärnteknologi. Tystnaden i svenska medier var kompakt trots att Sverige, som brukar posera som NPT:s trogna drabant, inte utnyttjade sin vetorätt i NSG (Nuclear suppliers group) där saken avgjordes.

Svenska riskdagsledamöter på Indienbesök blev till sin häpnad avtackade för sitt stöd till den indiska bomben. Carl Bildt har aldrig ställts till svars för beslutet att genom Sverige undergräva NPT. Som vanligt har han sluppit undan genom tystnad. Kina använder nu det här sveket för att legitimera sin egen försäljning av reaktorer till Pakistan.
Eftersom kärnvapenmaterialet är spritt över världen finns det bara två möjliga vägar till ”en kärnvapenfri värld”: antingen ett slut även på civil kärnkraft eller också för alltid totalkontrollerande världsmakter.

USA:s regering har sen länge insett detta, allt medan kärnkraften har spritts. Sen 14 år tillbaka har USA skickat expeditioner till kärnkraftländer för att hämta höganrikat uran och föra det i ”säkerhet”, det vill säga till USA. Ryssland gör enligt uppgift något liknande i sin intressesfär.
I nr 10 av Time (19/4 10), skildrar reportaget The Bombchasers hur ett amerikanskt team av experter, ingenjörer och säkerhetsfolk gör en sådan riskfylld raid i Chile mitt under jordbävningen. (Höganrikat uran måste lagras och transporteras i vissa geometriska mönster så att ingen spontan nukleär kedjereaktion uppstår.)

Vid ett möte i Washington nyligen lyckades president Obama få politiska ledare från 47 länder att enas kring ett slags löfte, att allt höganrikat uran ska vara ”i säkra händer” inom fyra år! Ingen verkar undra hur dom menar. Är det såna här expeditioner som ska genomföras även i negativt eller fientligt sinnade länder?
Och allt plutonium som nu finns på världens reaktorplatser, hur ska det bli ”secured”? Och hur ska alla länder förmås att betrakta USA och Ryssland som enda säkra platser? Allt detta är omöjligt redan i dag, och hur ska det bli lättare medan man försöker sälja ännu mer kärnkraft?

IAEA måste i grund omvandlas och få ett nytt FN-mandat. Det finns ingen anledning för FN att ha ett energiorgan som sprider kärnkraft. IAEA ska enbart ägna sej åt att bättre kontrollera icke-spridning och nedrustning. FN behöver i stället ett nytt energiorgan som bistår länderna med att skaffa sej förnybar, säker och effektiv energiförsörjning.