Visst kunde man vara skeptisk till varför och hur ”The mother of all rockfestivals” skulle gestaltas av svenska musiker till 50-årsjubileet. Men det blev helt okej, närmast som att se ett skickligt coverband med resurser och en idé. Och det blev en både gemytlig och underhållande helkväll i ett fullsatt Konserthus.
Woodstock är ju inte bara en generations nostalgi över en dröm som aldrig blev. Eller som någon uttryckt sig, ”varför intressera sig för en festival där en halv miljon blandmissbrukare drogade sig och rullade runt i leran?” Woodstock var också en stark manifestation mot det pågående Vietnamkriget och en händelse som visade att med god vilja kan man få till något även under minst sagt kaosliknande förhållanden. (Se bara dokumentären som visats på SVT eller läs boken.) Så visst förtjänar den uppmärksamhet liksom månlandningen samma år.
Konserten inleddes med Joni Mitchells ikoniska hyllning ”Woodstock”. Mats Ronander, Dan Hylander, Mikael Rickfors och Janne Åström med det högst kompetenta bandet startade för att senare få sällskap av Py Bäckman, LaGaylia Frazer, Conny Bloom och Clas Yngström. Mellan låtarna pratades minnen och delades information om festivalen. På skärmen bakom visades filmer från originalet och andra dokumentärklipp.
Självklart hjälpte det till att ha varit i precis lagom mottaglig ålder när evenemanget tog plats första gången. Jag och min kompis Ola – med på konserten nu – var helt sålda på Woodstock 1969. Jag var mest rädd för att det skulle bli för menlöst jämfört med originalen. Självklart var det inte samma upplevelse och inte lika hög klass. Men det var fullt tillräckligt och stämningen som de lyckades skapa gav oss och som det verkade resten av publiken en fin upplevelse.
Janne Åström åstadkom en bra Joe Cocker i ”With a little help from my friends”, Clas Yngström har visat sin Jimi Hendrixådra förr, Conny Bloom fick mig att se Alvin Lee på scenen och LaGaylia fixade den svåra uppgiften med Janis Joplin liksom Py Bäckman med Joan Baez. Med så många bra sångare och skickliga musiker radades den ena pärlan efter den andra upp. Då fick man ju också finna sig i att bli jämförda med originalets namnkunniga uppställning. Ensemblen kan vara nöjd med sig föreställning.
Det är ju också så att det emellanåt småhånade uttrycket ”peace, love and understanding” behövs mer än någonsin i världen. Kan man göra det till musik också så.
